Kulturmötet mellan de skandinaviska länderna och Kanarieöarna

SISTA DELEN

 

Till del 1    Till del 2    Till del 3    Till del 4                                    Till första sidan

 

BILDER FRÅN AVSLUTNINGSDAGEN - KLICKA HÄR

 

Under sommarmånaderna tog Kjell och jag emot låda efter låda med turistbroschyrer från våra nordiska länder. Flera medlemmar i klubben skickade också hundratals fotografier med hjälp av dator och minnespinnar. Vilken natur vi har i Norden! Speciellt fascinerad blev jag av bilderna från Norge som Marit Sørum hade tagit – jag har aldrig besökt Norge, vilket är en klar miss! Gun och jag gick sedan igenom alla bilderna och valde ut 20 bilder per land som skulle förstoras.

I september skickade Putte från VisbyVideo filmen om ”Gotland, Sveriges Teneriffa”, vars texter jag skulle översätta till spanska. 4 september skriver jag ett mail till Gun: ”…nu ska jag fortsätta med Gotland – härliga ord som stångaspel, stangstörtning och rövkrok, bland andra konstigheter. Kul!”

Gun anlände till Teneriffa 16 september och den 18:e hade vi ett möte med kulturfullmäktige, Miguel Ángel, där vi gick igenom programmet som äntligen började få struktur. En preliminär reklamaffisch hade tagits fram av Arona och vi godkände den med vissa ändringar. Matfrågan var fortfarande ett frågetecken och Arona ville veta hur upplägget såg ut. De fyra konsulaten hade kontaktats redan under våren och nu påminde vi om evenemanget.

Akvavitflaskorna som norska systembolaget hade lovat skicka gav oss huvudbry. Eftersom Norge inte är medlem i EU skulle vi bli tvungna att tulla in flaskorna. Skulle vi få ta in dem, vad skulle det kosta?

Sång, musik och dans är viktiga ingredienser och vi hade lyckats få tre norska killar, duktiga sångare och gitarrister, att ställa upp gratis. Trion döpte sig till ”Norwegian Breeze”. En av Kjells och mina grannar, Fernando, sångare i den på Kanarieöarna kända kvartetten Los Huaracheros, lovade också delta. För detta ändamål arrangerade Kjell fyra melodier, av vilka Fernando och Kjell skulle sjunga var sin sång solo, Kjell på svenska och Fernando på spanska, och två sånger skulle de ”dela på”, så att Fernando sjöng några strofer på svenska och Kjell några på spanska. Fernandos svenska uttal var nästan perfekt! Pilar gav duon det förträffliga namnet ”Scandinario” och Kjell och Fernando gjorde stor succé.

28 september skriver Gun ett meddelande som det osar lätt om. Svenska konsuln kan inte närvara under invigningen och ingen från svenska ambassaden heller. Det tyckte vi var mycket tråkigt, eftersom de flesta medlemmarna i Skandinaviska Klubben är svenskar. Vi var tvungna att svälja vår besvikelse. Efter många om och men hade jag fått kontakt med finska konsuln på Gran Canaria, Maria Sorsa, och hon lovade närvara tillsammans med finska honorärkonsuln på Teneriffa, Juan Carlos Díaz Lorenzo. Också danska konsuln, Merete Stage-Jantzen lovade infinna sig. Från norska konsulatet kom i slutändan ingen representant.

30 september skriver Gun till alla inblandade: ”Hej, i dag var Helena, Kjell och jag hos kultursekreteraren Pili och gick igenom programmet i detalj. Vi tog då även upp frågan om maten och fick träffa kontaktpersonen för musiken, liksom läraren som håller på och tränar en spansk klass med Pippi Långstrump-pjäsen. Vi fick reda på att Cateringfirman kan inhandla ingredienser men lagar ingen mat - det får vi själva göra. Eller så kan vi själva välja kockar som inhandlar ingredienser, lagar maten och sedan lämnar in faktura i enlighet med fastlagd budget. Tallrikar, glas, vatten köps av kommunen separat. Kommunen kommer bjuda på lite kanarisk mat och vin.
 För övrigt håller vi nu på och undersöker vad det kostar i skatt att ta in akvaviten...det blir ju viss tull på flaskorna har vi förstått.  Har för övrigt fått lite kontakter med svenskar och andra här nere som gärna bidrar med lite hemslöjd och annat som vi kan ha med och visa i särskilda montrar.
 Kjell jobbar för fullt med musiken och alla kontakter som ingår där. Helena och jag försöker få ihop ett föredrag om våra respektive länders kultur...vilket inte är det lättaste. Vi längtar efter er övriga i projektgruppen att ni ska komma ner och hjälpa oss.
 Kram så länge från Gun, Helena och Kjell.”

Ännu en dålig nyhet 1 oktober: Det blev avslag på vår bidragsanhållan till Svenska Kulturrådet. Vi hade med andra ord varken kulturpengar eller sponsorpengar. Men vi fick också goda nyheter: intresset att ställa ut konstverk var stort och vi kunde räkna med 60-70 tavlor. Positivt var också att Svenska kyrkan ville bjuda på kanelbullar under matserveringen och Norska kyrkan lovade bjuda på våfflor, medan många frivilliga anmälde sig som funktionärer under tillställningen.

Då skandinaverna återkom efter sin sommarvistelse i hemlandet fick projektet nytt liv. Programmet ändrade ständigt utseende och Gun skriver i ett meddelande: ”Hela tiden en massa problem...eller som jag brukar säga...en massa möjligheter för oss att testa vårt tålamod! Om inte så är det karaktärsdanande. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det här i livet! Eller hur?”

Ulf hade tagit kontakt med Ikea under sin Sverigevistelse och påpekat att vi hade behandlats nonchalant av Ikea på Kanarieöarna. Detta gav resultat och Ikea var plötsligt väldigt positivt inställd till frågan om att sponsra projektet med olika produkter. Vi lovades, och fick, en imponerande mängd mat, dricka och godis.

10 november meddelar Pilar helt kort att Pippi Långstrump-läraren drar sig ur på grund av personliga problem. Vad skulle vi ersätta pjäsen med? Det var bara en månad kvar och alltså för sent att börja repetera med en annan skolklass. Anne-Charlotte och Inga-Greta fick i uppdrag att prata med Svenska skolan och Svenska kyrkans barnkör och se vad man kunde åstadkomma på så kort tid. Resultatet var suveränt!

Akvavitflaskornas färd till projektet hade sina muntra inslag. Gun skriver 19 november: ”I går var jag i kyrkan och träffade många i klubben. Jag fick jag höra en livlig beskrivning om akvaviten. Nu har Ulf och Anne Charlotte och Urpo varit där ute på flygplatsen två gånger och ännu inte fått spriten. Alla möjliga svårigheter har tornat upp sig. I går när de var där så skulle även Hälsoministeriet ha sin syn på saken och efter att de hade väntat i flera timmar på besked så meddelades det att tjänstemannen i fråga som skulle ge svar inte hade tid...så gänget åkte hem igen. Men i dag ska tydligen spriten köras hem till Ulf i alla fall. Det är inte lätt med all den här byråkratin måste jag säga...men vi är inte mycket bättre i Skandinavien.”

20 november skriver Ulf kort och gott: Hejsan svejsan!!! Akvaviten har landat. Hick.....!

Vi hade dock problem med maten och tillredningen som hade strulat ända från början på grund av att maten måste inhandlas i specialaffärer och tillredas av personer som kunde laga maten, som till exempel de ”karelska pirogerna”, en finsk specialitet. En vecka innan evenemanget skulle gå av stapeln drog sig ett par kockar ur projektet, vilket gjorde att paniken närapå slog klorna i oss. Gun skriver: ”Hej igen,,,om nu maten från Norge strular så har vi i alla fall den norska akvaviten...den slår till ändå bättre om vi inte har ätit något innan!” Vi var tvungna att se det komiska i situationen och god min i elakt spel gällde ganska ofta! Tack vare generösa personer och frivillig arbetskraft i sista minuten blev matprojektet en dundersuccé!

Dagen innan kulturmötet inleddes anlände den finska folkdansgruppen ”Hannat ja Heikit” och Liisa Korvenheimo och jag tog emot gruppen i hotellet där de skulle inkvarteras. Strax innan vi promenerade iväg kom Pilar med en kalldusch:den ekonomiska överenskommelsen mellan hotellet och Arona kommun var inte godkänd – av vilken part fick jag inte veta. Gruppen på de förväntansfulla 23 personerna anlände och på hotellets förslag placerades deras bagage och instrument i ett bagagerum medan vi väntade på att gruppens öde skulle avgöras någonstans i högre rymder. Till gruppen sade jag, medan nerverna dallrade, att rummen ännu inte var riktigt iordninggjorda. De flesta i gruppen var ungdomar mellan 20 och 24 år, solen sken från en strålande blå himmel och ungdomarna vandrade bekymmerslösa ut till poolbaren, beställde någonting att dricka och vände ansiktet mot solen. Humöret var på toppen och de varken misstyckte eller misstänkte någonting. Men det gick över en timme innan läget var klart och de fick flytta in i sina rum, medan jag drog en djup suck av lättnad.

Vädret under hela hösten var otroligt fint, med sommarvärme, sol, varmt havsvatten och svaga vindar. Under andra dagen av vårt kulturmöte vände det. Mörka moln flög över himlen, regnet hotade och värmen byttes till kyla. Men vi hade tur, regnet höll sig borta och på avslutningsdagen kunde vi njuta av alla framträdanden och matserveringen under bar himmel. Dagen inleddes lätt hektiskt, konsul Merete Stage-Jantzen, Torunn Dahl, Anne-Charlotte och jag skulle hålla föredrag om kulturen i våra olika länder och bara en halv timme innan kallades Anne-Charlotte, musikerna i den finska folkgruppen och jag in till Aronas radiorum, där vi intervjuades i direktsändning om projektet och om våra länder. Sedan följde de olika programpunkterna smidigt enligt planerna.

Min bild av kulturmötet mellan de skandinaviska länderna och Kanarieöarna är mycket positiv. Konstutställningen var välbesökt, fotoutställningen väckte beundrande utrop av besökare av olika nationaliteter, turistbroschyrerna hade strykande åtgång, de väldigt intressanta och väl förberedda föredragen kunde gärna ha haft flera kanariska åhörare - men de kanske inte förstod att föredragen skulle hållas på spanska, – musikerna höjde stämningen, den finska folkdansgruppen fick ett jublande mottagande, för de minsta var jultomten en höjdpunkt och de hade dessutom egna programpunkter: Carmen som utantill läste om Barna Hedenhös på spanska gjorde det med härlig inlevelse och barnen i kyrkans kör med Rafaela som läste ett avsnitt ur Pippi Långstrump var underbara. Aronas borgmästare, José Alberto González Reverón, tackade de inbjudna grupperna, ”Norwegian Breeze” och ”Hannat ja Heikit” med var sin gåva och Lennart Fröberg höll ett tacktal till alla som jobbat för att projektet skulle bli lyckat. Som avslutning uppträdde Aronas kommunala musik- och dansskola och det sista numret gjorde de tillsammans med ”Hannat ja Heikit” i ett bejublat dansnummer.

Den enda lilla krisen inträffade efter Birgit Alanders uppskattade föredrag i en sal på översta våningen. Många rullstolsbundna var närvarande och när föredraget var slut skulle de ta hissen ner, men hissen fungerade inte. Lite kalabalik uppstod – Pilar viskade till mej: ”Tenemos un problemilla”, vi har ett litet problem. En tekniker inkallades och löste problemet så programmet kunde fortsätta.

Jag tror att alla vi som var med om att arrangera kulturmötet kan vara nöjda. Många har jobbat hårt och många har bidragit på olika sätt. Gun Martinius och jag var projektledare i ett projekt vars motsvarighet vi aldrig hade jobbat med tidigare. Vi hade ett friktionsfritt och mycket vänskapligt samarbete som jag värdesätter högt. Vi träffades ofta, också tillsammans med Aronas koordinator, och gick igenom planerna. Slutresultatet blev, enligt kulturfullmäktige Miguel Ángel Méndez, just så intressant, mångsidigt och välorganiserat som han hade hoppats.

Bilderna i bildserien är tagna av Birgitta och Bengt Berglund, Christine Dunkler, Aronas fotograf och undertecknad.

Helena Somervalli, Arona 22 december 2009