|
Kulturmötet mellan de skandinaviska länderna och Kanarieöarna DEL 3
Till del 1 Till del 2 Till första sidan Till del 4
Den 2 januari 2009 inleddes arbetet på allvar då de första kontakterna togs med de personer som inkluderades i organisationen. Jag sparade alla e-mail i en egen mapp och kan idag konstatera att projektet har fyllt mappen med 1.220 e-mail. De flesta har jag svarat på och med andra ord skickat iväg omkring 1.000 meddelanden. Det är ganska skojigt att läsa igenom mailhögen och se hur projektet och relationerna till de övriga har utvecklats, många av dem okända för Kjell och mej ända tills projektet inleddes. Så till exempel skriver Anne-Charlotte Catrana Olivecrona i sitt första mail i januari: ”Jag tycker det är jattetrevligt att fa lara kanna Er och naturligtvis att fa samarbeta, vi ses pa lordag” - hon skrev från en spansk dator som inte har våra skandinaviska bokstäver. Vi var alla bollplank för de olika mer eller mindre högtflygande och möjliga eller omöjliga idéerna. Gun Martinius svarar på ett av mina mail i slutet av januari: ”Javisst är projektet löst i kanterna och det behövs nu bli mera strukturerat…känns onekligen lite nervöst i det här läget. Information om kvinnliga präster (som någon hade föreslagit) ska vi absolut inte ha med. Att få hit Björn Borg eller Sörenstam (också ett förslag) är ju helt befängt…Björn Borg fick ju någon miljon eller så för att han skulle komma hit häromåret. Likadant är det med Sörenstam – de vill bli miljardärer – och då kommer man inte farande hit för en påse kanelbullar”. Mats Lindskoog skriver 26 januari: ”Jag håller på och drar i alla trådar/kontakter som jag har för att kunna lösa min uppgift, dvs ÄRTSOPPA! Svenska Lottakåren är inget problem, men vem betalar? Skall Försvarsmakten delta på något sätt, flyga ner Viktoria eller Ärtsoppa, så krävs det förmodligen ett politiskt beslut.” Dagen därpå skriver Mats som haft många kontakter på kort tid: ”Det känns som om ÄRTSOPPAN håller på att svalna”. Han hade rätt och mera därtill, den inte bara svalnade, den kokades aldrig. Samma dag skriver Gun: ”Än så länge får idéerna flöda…men snart måste vi begränsa oss”. 29 januari hade vi fått vårt första projekt i hamn: Barna Hedenhös och deras resa till Kanarieöarna i en bananbåt fick översättas. Från Bonniers förlag kom följande meddelande från den ansvariga: ”Jag har talat med förläggaren här och vi är båda överens om att det inte är något problem för oss så länge ni inte säljer boken." Hon tillägger: "Jag har inte vågat titta på din hemsida än mitt i Stockholms snömodd. Det finns risk för att jag drömmer mig bort.” Vi hurrade allihop och jag satte igång att korta ner texten och översätta den till spanska. Vad hette familjemedlemmarna på spanska i de två böcker som fanns i översättning, hur få tag på namnen? Jag vände mej till Frågabiblioteket i Stockholm som inom några timmar vänligt svarade med en lista på de spanska namnen. Vi diskuterade också en logga för projektet och Hedenhösarnas bananbåt med passande text på sidan var ett av förslagen. Någon kommenterade alldeles riktigt att man här kan uppfatta båten som att vi anser Kanarieöarna vara en bananstat och någon annan ansåg att bananbåten liknade en cayuco – båtarna som de afrikanska immigranterna använder. I slutändan använde vi ingen speciell logga i projektet. Den 26 februari skriver jag till Gun: ”Sedan har jag hittat nya sidor om skandinavisk litteratur översatt till spanska och hittade en maasssssssa... Sverige till exempel hade över 70 sidor med författare och beskrivningar på spanska av deras verk. Jag har bantat ner texten till 39 sidor, men den måste fortfarande bantas ner betydligt. Samma gäller för de övriga länderna.” I slutet av februari konstaterar Ulf efter besök på norska konsulatet: ”Jag träffade Toril Wulff, en mycket trevlig tjej som gav många tips. Ett var: Att vi måste ha ett dokument (på spanska och engelska) som berättar om att det är ett samarbetsprojekt med Arona kommun. Sen skall det skrivas under av mig (såsom Ordf.) och av Aronas representant (kulturchefen). Dokumentet skall sedan bifogas vid kontakt med olika myndigheter, företag etc... Toril sa att alla myndigheter blir överösta av projekt liknande vårt men att de bara läggs underst i inkorgen om inte ett sådant dokument bifogas för att visa att projektet är seriöst. Det är meningslöst att kontakt utrikesministerierna utan detta dokument.” Efter diverse påtryckningar skrev kulturfullmäktige det begärda dokumentet som vi sedan bifogade till breven till ambassaderna, konsulaten, kulturfonder, eventuella sponsorer etc. En aktiv och uppmärksam norska, Marit Sörum, påpekade i början av mars: ” Dette skal være skandinaviske dager, men jeg ser bare tre programpunkter for Danmark, Finland og Norge: finska piroger, mumintrollen og H. C. Andersen”. Hon hade rätt, tyngden låg på Sverige och vi bemödade oss om att lägga bättre balans på det hela. Kulturfullmäktige, Miguel Ángel Méndez, som jag hade fått bra kontakt med, bad oss sätta pris på de olika delprojekten, innan dess kunde han inte ge besked om hur mycket kommunen skulle betala. I mitten av mars skriver Gun som svar på knorr om att vi inte fått någon prisram: ”Men det hade jag helt klart för mig innan att kulturchefen inte skulle ge oss något besked om innan vi lämnat fram ett budgetförslag om det hela. Och först därefter kommer han att visa det för sina politiker och därefter få ett besked från dem, så det här är en segdragen historia. Jag har själv jobbat i kommuner och vet hur det går till och det är väl ingen skillnad här på Teneriffa. Kulturchefen har ju inga egna pengar som han kan ge till det här. För vår del är det bara att kämpa på med sponsorkontakter och skicka in fondansökan. Vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta på svar från kulturchefen.” Vi diskuterade vilka företag vi skulle kontakta angående sponsring. Gun skriver 24 mars: ”Förutom Ikea, ska vi inte höra oss för med Fred Olsen här på Teneriffa om de inte skulle vilja vara med och sponsra oss på något sätt. Vi får höra med Ulf om vilka sponsorer som vem i gruppen ska ta kontakt med, så vi inte vimsar omkring allesammans till samma sponsorer. Imse vimse spindel...”. Jag tog kontakt med Fred. Olsen med magert resultat, men ändå bättre än ingenting: vi fick tre båtresor tur och retur till valbar ö som vi kunde lotta ut under kulturmötet. Det blev gapskratt bland publiken då lottdragningen skedde: en och samma norska vann två av biljetterna! Fortsättning följer med mera bilder! Helena Somervalli, Arona, 18 december 2009
|