Utdrag ur avslutningen på min opublicerade bok, Krögarliv på Teneriffa
Under första hälften av 1800-talet uppmärksammade några engelska läkare öarna som medicinsk-turistmässigt intressanta. På 1880-talet reste många förmögna engelsmän till öarna för att slippa den kalla vintern i sitt hemland. Många stannade kvar under resten av sin livstid. Puerto de la Cruz och Las Palmas blev orter på modet. Den kanariska befolkningen hade vid den tidpunkten en låg kulturnivå. År 1860 var åttiosju procent av invånarna, omkring 280.000 personer, analfabeter.
De båtresande turisternas antal växte mellan 1890 och 1910 från 500 till 8.500. Då första världskriget bröt ut sjönk antalet. Den terapeutiska turismen var den viktigaste fram till första världskriget. Den fick sin dödsstöt med läkekonstens utveckling och de nya medicinerna. Men klimatet på Kanarieöarna lockade fortfarande och på 1920-talet uppstod ett nytt mode, solbrännan, tack vare modelejoninnan Coco Chanel. En annan nyhet på den tiden var ankomsten av de tyska turisterna. Tyskarna var också de första att bygga stora hotell, framför allt på Tenerife. I början av århundradet bildades kanariernas egna turistorgan med målet att sprida öarnas rykte som turistorter.
Efter
erövringen av öarna skedde exporten av jordbruksprodukterna till
havs. Bönderna själva forslade produkterna inifrån öarna, antingen
på egen rygg eller på ryggen av åsnor – idag utrotningshotade -
eller hästar, till skeppen. Öborna brukade inte färdas mellan
byarna, vilket gjorde att det inte fanns något lokalt intresse att
bygga vägar. Det fanns endast stigar eller ridvägar, också i
städerna, som ofta var oframkomliga även till häst. En orkan i
mitten av 1800-talet hade totalförstört de viktigaste vägarna.
Exporten och den lokala
transporten av koschenill, vin och kol
behövde vägar för hästdragna vagnar. 1864 godtogs en vägplan och så
småningom fick Santa Cruz en väg norrut till La Laguna och Valle de
la Orotava, och senare söderut till Güimar. Under den här perioden
utmanövrerades åsnorna av hästdragna vagnar och ekipage, vilket
gjorde att myndigheterna beslöt renovera de viktigaste gatorna i
Santa Cruz med hamrade stenar som hämtades utifrån.
1800-talet utmärks av den begynnande turismen, framför allt på Tenerife och Gran Canaria. Öarnas invånarantal i början av seklet var under tvåhundratusen. Engelsmännens närvaro och inflytande har varit av avgörande betydelse för Tenerifes ekonomiska utveckling. Öns första turister var konvalescenter som led av den tidens svåraste sjukdom, tuberkulos. Då fanns inga hotell; de resande hyrde hus av öborna. I mitten av århundradet inleddes den verkliga turismen. Introduktionen av ångbåtarna var en bidragande orsak. Fram till 1880 var koschenillproduktionen, som gav textilfärgen anilin, vinstgivande och exporterades till England och Frankrike. Till och med kvinnorna fick anställning vid framställningen av koschenillen, men efter att den mycket billigare syntetiska anilinfärgen infördes 1880 föll öarnas ekonomi drastiskt och samma år registrerades en utvandring av tjugotretusen kanarier.
Andra orsaker till den ökande närvaron av utlänningar var den engelska koloniutvidgningen, som gjorde att många engelska affärsmän etablerade företag på öarna. Förekomsten av engelska produkter och livsmedel gjorde att resande från England kunde äta den mat de var vana vid hemifrån. – Så är det än idag, engelsmännen vill ha sina bönor på rostat bröd, sin rostbiff på söndagen, sina ”fish and chips” och liknande engelska ”specialiteter”. Lugnet man fann på öarna och det förtroende som kanarierna ingav bidrog också till turismens utveckling. Turisterna i allmänhet betonade att öborna var lydiga, anspråkslösa och tjänstvilliga.
I slutet av 1800-talet framstod turismen som ett alternativ i öbornas frenetiska sökande efter nya vägar att ta sig ur den ekonomiska krisen. Servicesektorn såg ut att vara den mest lovande industrin.
Redan på femtonhundratalet rekommenderade filosofer och läkare havsbad och strandens välgörande luft, men allmänheten hade djupt ingrodda förutfattade meningar om ett så vansinnigt påhitt som att bada i havet. Eleverna i Cambridge piskades första gången och relegerades andra gången de sågs bada i någon flod eller annat utomhusvatten. Under sextonde och sjuttonde århundradet klingade läkarnas röster allt högre om kallvattenbadens välgörande inverkan på olika sjukdomar. Slutet av 1700-talet och hela 1800-talet präglades av den dåtida dödliga epidemin, tuberkulos. Klimatet, havet och naturen, som skulle återställa de lungsjukas hälsa, fanns på Kanarieöarna.
Del 4