Ny sida 1

Det prehispaniska samhället på Kanarieöarna utgjordes således av berber från det gamla Libyen. Den delen av Afrika låg under arabiskt inflytande, men öarna var isolerade och invånarna levde på samma sätt som i Medelhavsregionen och livnärde sig av boskapsskötsel och jordbruk. Boskapen gav inte bara föda utan också skinn för beklädnad. Öarna skilde sig i viss mån från varandra beträffande språk, seder, religion och socialpolitik. Den vanligaste bostaden var grottan, ofta en naturlig grotta. Av lera tillverkades keramik och de vanligaste redskapen var gjorda av ben, sten och trä. Det kanariska ursprungssamhället var rangordnat, det fanns en privilegierad adel gentemot den plebejiska majoriteten. Öarna var indelade i kungadömen, med en eller flera kungar på varje ö. Tenerife hade nio kungadömen enligt bilden här intill, med ett gemensamt betesområde kring Teide och mot bergsmassivet Anaga.

Bland de religiösa sederna var mumifieringen utmärkande. Två guanchemumier från 800-talet återbördades till Tenerife i september 2003 från Necochea i Argentina. Ena mumien är en man som dog strax under trettio års ålder. Han var 173 centimeter lång – längre än vad som då var normalt – och av kraftig kroppsbyggnad. Den andra mumien, en kvinna som var drygt tjugo år då hon dog, var 137 centimeter lång och graciös. Hon led av undernäring eller av en kronisk sjukdom som bidrog till hennes död. Analyser av mumierna visar att deras föda främst bestod av kött, mjölk och mjölkprodukter och i mindre grad av spannmål och grönsaker. De hade ingen karies och deras tänder var i fint skick. - Visst är det fantastiskt vad forskarna idag kan komma fram till!

Många forskare anser att urinvånarna på de olika öarna inte hade någon kontakt med varandra. En Tenerifebo ville för något år sedan bevisa motsatsen. Han byggde en primitiv farkost enligt befintliga uppgifter genom att gröpa ur stammen från ett drakblodsträd och spänna upp ett triangelformat segel av gethud. Han ville bevisa att guancherna kunde ta sig från en ö till en annan. Tyvärr fick han inte tillstånd att företa sin planerade resa från Tenerife till grannön La Gomera – sjöfartsstyrelsen ansåg att farkosten inte uppfyllde dagens säkerhetskrav till sjöss… Vad jag vet fick han aldrig det önskade tillståndet. Myndigheterna kan vara väldigt stela när det gäller.

Fenicier, kartagener och romare besökte öarna redan under den klassiska antiken och kallade dem förutom De Lyckliga Öarna också De Elyseiska Fälten eller Hesperidernas Trädgård. Ptolomeo drog den första meridianen, nollmeridianen, över El Hierro, som därför också kallas Meridianön. Den första som beskrev öarna var Plinius Den Äldre, en romare som levde mellan 24 och 79 under det första århundradet, efter en expedition organiserad av kung Juba II av Mauretanien. Namn på öarna under den tiden var bland andra Nivaria, Junonia, Pluvialia, Ninguaria, Capraria, Planasia och Invale. Forskarna har inte enats om vilka namn som tillhörde vilka öar.

Den kanariska spanskan skiljer sig rätt mycket från den fastländska, framför allt uttalsmässigt. Kanarierna är inte speciellt förtjusta i fastlänningarna. 1964 bildades en kanarisk självständighetsrörelse som försvagades då ögruppen fick självstyre år 1982. Under Francos diktatur fick ingen tala i medierna med accent från sin egen provins. Då läget normaliserades efter Francoperioden hade en populär kanarisk radioreporter svårt att gå tillbaka till sin kanariska accent. Franco förbjöd också kanarierna att ge sina barn namn från guanchetiden. Idag är de gamla namnen populära både för personer, byggnader, gator etc. Några exempel är namnen Yaiza, Dacil, Echedey, Gara, Tinerfe och Yeray på personer och Tejina, Tegueste, Mencey och Tanausú på orter och byggnader.

En grupp kanarier ställde för några år sedan krav på att att det ska talas enbart kanarisk spanska i arkipelagens radio- och tevekanaler. Idén fördömdes genast: ”Tänk er en reporter som inte kan spela in ett högintressant program bara för att personen som sitter inne med informationen är från fastlandet!” En kanarisk forskare har gått så långt att han vill återuppliva guanchespråket. Han har samlat in ett stort ordförråd och gett ut en bok, men satsbildningen, som ingen känner till, har visat sig vara ett svårlöst problem.

Idag är många kanariska politiker och andra inflytelserika personer av den åsikten att arkipelagen måste bli en självständig republik. En statsförfattning har till och med utarbetats och publicerats. Varför detta? Myndigheterna på Kanarieöarna är mer eller mindre förbittrade över att autonomierna på fastlandet ses som mycket viktigare och den avlägsna lilla arkipelagen är en fluga som surrar i örat, inte mer. Kanarierna i gemen har ingenting emot kungahuset, de är snarare förtjusta och känner sig smickrade då någon från kungafamiljen besöker övärlden. Det är politikerna i centralregeringen som inte ger Kanarieöarna den uppmärksamhet de anser sig vara berättigade till.

Aboriginernas öar

Bakom arkipelagens turistfasad döljer sig en utveckling som sträcker sig till tiden för erövringen. Hur samhället såg ut innan dess, på guanchernas tid, vet forskarna med säkerhet inte speciellt mycket om. Namnet Kanarieöarna härrör sig från den nordafrikanska berberstammen Canarii, enligt forskarna en troligare teori än den att namnet skulle härröra från namnet hund på latin, canis, även om det är känt att en stor hundras levde åtminstone på Gran Canaria.

Forskare anser sig ha bevis för att hela guanchebefolkningen kom från norra Afrika. Ett av bevisen är resterna av guancheskrifter som har upptäckts på flera orter och som är identiska med skrifter som har hittats i Libyen eller Algeriet, och ett annat bevis är ord och siffror som liknar varandra. Koloniseringen av öarna skedde förmodligen i etapper och nordafrikanerna anlände i sällskap av sina husdjur, får, getter, grisar och hundar, som med tiden förändrade öarnas ekologiska system.