“En stor båt hämtade oss”
är rubriken på en artikel 18 oktober i El Día om de 161 immigranterna som anlände den 16:e till Tazacorte på La Palma.
Immigranterna försäkrar att en stor båt, som också hade cayucon ombord, förde dem till en punkt nära La Palma efter en tio dagars resa.
Christian Okoro (Okechuku på hans eget språk) är hemma från Nigeria men arbetar och bor i Tazacorte sedan fyra år tillbka, är gift med en flicka från ön och har en son som föddes på ön. Så snart han hörde nyheten om cayucon erbjöd han sig att hjälpa till. Han ville också se om där eventuellt fanns någon bekant eller släkting. Han lämnade bananplantagen där han arbetar och tog sig till ortens sportanläggning dit immigranterna hade förts.
Okechuku berättade för El Día: “Jag var bedrövad och hade lust att
gråta, men immigranterna var viktigast. De var trötta, hungriga, rädda
och nervösa inför framtiden. Men de var inte i så dålig kondition som
jag hade befarat, så jag undrade vad som hade hänt och de berättade hur
de
hade anlänt och vad de hade gått igenom”. Christian talar engelska, lite
franska, och några dialekter som talas i västra Afrika som wolof, igbo,
hausa och yoruba, dialekter som han inte har talat på länge.
Han försäkrade inför myndigheterna som han samarbetade med att de pratade om en stor båt som transporterade alla immigranter och cayucon tills de närmade sig La Palmas kust. “De berättade att alla tvingades sätta sig i cayucon för att ta sig till ön. Skepparen, som tillhör maffian som sålde resorna, hade kommenterat att antalet immigranter skulle vara 37 men då de gick ombord på den stora båten såg de att antalet var mycket större, totalt 161 personer”. Han fortsatte: “Då vägrade många att fortsätta resan, fastän de redan var på väg, framför allt då de upptäckte cayucon som de skulle avsluta resan i. Men de hotades med att om de inte ville åka med skulle de kastas i havet. På det viset tvingades de att fortsätta”.
Enligt Okechuku är majoriteten från Guinea Conakry, varifrån båten avgick, men där finns också personer från Nigeria, Senegal, Gambia och Sierra Leone.
“Efter att ha navigerat i tio dygn kom de till Kanarieöarna men innan de var framme sattes cayucon till sjöss och immigranterna i cayucon. De kunde redan skönja konturerna av La Palma, fastän de inte visste var de befann sig eller vart de skulle ta vägen”. Den stora båten gav sig av och på mindre än en dag kom cayucon till Tazacortes kust, där den upptäcktes 50 meter från stranden El Puerto.
För att få gå ombord på båten har var och en betalat en stor summa pengar, en del 2.000 euro, andra 2.500 euro och som minst 1.500 euro. Dessutom har de som har kommit från andra länder haft tilläggskostnader, till exempel de som kom från Nigeria som har tillbringat över två månader i Kap Verde i väntan på att få ge sig iväg.
Då uppstår frågan: “Varför säger en del av immigranterna att de har avgått med cayuco från Guinea Conakry?” Okechuku svarar: “De säger att de har hotats av maffian och får inte nämna den stora båten. De uppmanades säga att de hade rest med cayuco ända från Afrika. Av de elva resdagarna har tio skett ombord på den stora båten och mindre än en dag i cayucon”.
Tillfrågade om dunkarna med bensin och vatten de hade med sig svarade de att “eftersom ingen visste exakt var de skulle hamna skulle dessa användas om de fick problem någonstans och var tvungna att ta sig till någon annan plats. De skulle endast användas i nödfall”.
Christian Okoro hittar ingenting positivt i frågan om immigrationen med båt från Afrika, men han har däremot upptäckt en positiv sida hos befolkningen och myndigheterna på La Palma, som inte har faciliteter att ta hand om invandrare: “Immigranterna är tacksamma över hur de har tagits emot av folket likväl som av myndigheterna och polisen. Invånarna har visat sig väldigt tillmötesgående och vänliga och vill hjälpa”. Invånarnas solidaritet har resulterat i att immigranterna har fått förnödenehter, arbetserbjudanden och annat för att överleva. Kläder, mat och mediciner har lämnats i sportanläggningen.
Denna immigrant, Christian Okoro, påminner om att “de vet inte var de hamnar. Det vet endast att de reser till Spanien, de vet inte ens om att de har kommit till Kanarieöarna. Några av immigranterna har gjort resan tidigare och de flesta vet att de hamnar i polisens händer. Men alla har en tragisk bakgrund (hunger, rädsla, förföljelse och en önskan om att hitta ett bättre liv) som rättfärdigar deras beslut att företa en så här riskfylld resa”.
Översättning: Helena