PÅ FLYKT FRÅN SENEGAL                                 23 mars 2009

Av: David Liderfelt

2006 flydde Amadou och Fatou från rebellerna i Casamance i södra Senegal. Jag möter dem i en av migrationsverkets lägenheter i ett litet samhälle i Sverige. De väntar på att få besked från migrationsdomstolen om de ska få stanna eller bli utvisade.

LÄNGE LEVE MÅNGFALDEN står det på Ikeas gavel mot motorvägen. Jag lämnar stan bakom och förbi svischar slättbygder och skogsbygder, rullstensåsar och små byar.

Amadou, Fatou och deras 6 månader gamla son Buba har blivit placerade i ett litet svenskt samhälle, i en region med vikande befolkningskurva. Det finns en stor arbetsplats som bär upp ett vandrarhem och ett gästgiveri. Det finns en affär och en välskött folkets park. Här bor pendlare och arbetare i villaområden. På lyktstolparna sitter skyltar där det står ”grannsamverkan”. Fotbollslaget var en gång framgångsrikt men med ungdomarnas flykt ramlar det nedåt i seriesystemet.

Här finns också De väntande. Invandrarna, vars framtid ska avgöras av svensk myndighet. Asyl eller utvisning.

Av hänsyn till personernas integritet är deras namn fingerade, och namnet på samhället avslöjas inte. Välj istället själv. Det finns många.

Fatou har lagat yassa, en Senegalesisk gryta. Vi äter på västafrikanskt vis, med händerna från en gemensam tallrik. Amadou ler och bokstaverar när han pekar på sina fingrar: K.N.I.F.E  S.P.O.O.N. Grytan innehåller lök och grönsaker och mycket olja. Ibland kött eller fisk. Men aldrig fläsk. Amadou och Fatou är liksom många senegaleser muslimer.

Fatou trugar att jag ska äta mer.  

I slutet på oktober 2007 slogs de av ljuset när de klev ur lastbilen som smugglat dem genom Europa. De blev avlämnade på en stor väg utanför en av Sveriges stora städer, och strax därefter var de inskrivna på Migrationsverkets lokala kontor.

När Amadou frågade efter en balja att tvätta sina kläder i blev han anvisad till något som handläggaren beskrev som en t v ä t t m a s k i n. Matlagning på spis och mobiltelefoner var andra nyheter. Kontrasterna mellan byn där paret är uppväxt och bruksorten i den svenska avfolkningsbygden är stora.

Trots alla bekvämligheterna sammanfattar Fatou deras liv i samhället med att det är ”very very boring here”. I synnerhet nu när migrationsverkets handläggare nekar dem svenskundervisning. Och några resor till centralorten räcker pengarna inte till. Men Amadou´s uppfattning är klar. ”We can´t go back. If the rebels find out where we are..”, säger han och skakar lite på huvudet. “Here we can get education and a job. And we can take our son to hospital.”

Senegal och huvudstaden Dakar har ända sedan kolonialtiden varit utpost för västafrikaner. Först som utskeppningshamn för slavar, och i modern tid för flyktingar. Mängder av flyktingar kommer till Senegal från omgivande länder. Många försöker lämna Dakar med båtar för att nå Kanarieöarna.

Det var också det som Amadou och Fatou såg som enda utväg.

De är offer för en konflikt i regionen Casamance i södra Senegal. Rebellrörelsen och separatisterna MFDC (Mouvement des Forces Démocratiques de la Casamance) strider sedan 80-talet mot regeringstrupperna. Gruppen strider ursprungligen för ett självständigt Casamance. Striderna som blossat upp under 2006 har lett till att ca 80 000 människor har fått lämna sina hem i Casamance. De flesta tar sig till andra delar av Senegal, eller till någon av grannländerna Gambia eller Guinea-Bissau. Några försöker återvända till sina hembyar, men för Amadou och Fatou är det omöjligt. Amadou har deserterat från MFDC - rebellerna. Han rädd att han skulle bli dödad eller torterad om han återvänder hem.

2003 dödades fadern av rebellerna. De var på besök i Amadou´s hemby för att värva medlemmar. Amadou´s pappa vägrade följa med och det blev handgemäng. Rebellerna nöjde sig inte med att döda fadern. De brände ned gården, dödade alla djur och misshandlade Amadou´s mamma.

Efter denna händelse flyttade familjen till en grannby. Med hjälp av en vän till familjen kunde de börja bygga upp gården igen och så småningom flytta tillbaks.

Två år senare kom rebellerna tillbaks.

Nu var det Amadou´s tur. Med bilden av sin ihjälslagna far på näthinnan vågade han inte protestera. Han lämnade sin mor och fru och följde med rebellerna.

Hans uppgift var att ligga på vakt vid en väg. När någon kom längs vägen varnade han rebellerna, som då kunde gömma sig. I rebellägret upplevde han eldstrider med regeringstrupperna. En av hans vänner, som rekryterades samtidigt som Amadou, blev ihjälskjuten.

Amadou fick till slut nog. Han följde sin fars vägran att delta i striderna. ”I´m a muslim. My father was a muslim. We don’t want to kill other people”. Han bestämde sig för att fly – detta var i början av 2006. Han visste att han bara hade en chans. Om han misslyckades skulle det sannolikt innebära att han dödades.

En morgon sa han till vakten att han var dålig i magen och bad att få gå till toaletten. När vakterna släppte fokus på honom sprang han. Samma kväll nådde han hembyn.

 

 

David Liderfelt tog kontakt med mej i slutet av förra året efter att ha läst mina rapporter om invandringen från Afrika till Kanarieöarna. Han berättade att han hade fått kontakt med en ung senegalesisk familj som hade lyckats fly till Sverige och han planerade skriva ner deras historia. Han har gett mej tillstånd att lägga ut reportaget på min hemsida. Ett öde av många liknande som David har dokumenterat med stor empati.

”My mother was very upset. She said we must leave, that the rebels will look for us and kill me. We left the same night.”

De tog med sig det mesta av pengar som familjen hade, sa adjö till Amadou´s mamma. Det var sista gången han hörde från henne.

Han har nu, hösten 2008, fått veta att hon är död.

Tiden efter avfärden från hembyn blev svår. De gömde sig på dagarna och gick på nätterna, rädda för att bli upptäckta av personer kopplade till rebellerna.

Amadou berättar att det är mycket farligt att desertera från rebellerna. De betalar människor för information om desertörer.

Efter några månader nådde de kuststaden Mbour. Som så många andra västafrikaner ville de lämna kontinenten. De lyckades övertala en man som hade några platser kvar i sin cayuco, trots att de egentligen inte hade tillräckligt med pengar. Det är en färd som i normala fall tar omkring en vecka. Det var för den tiden de hade proviant. Amadou och Fatou lyckades gömma en stor påse med nötter för de andra flyktingarna.

Inte länge efter att de lämnat stranden började Fatou kräkas och gråta. Under rådande omständigheter kunde hon inte gärna undanhålla det.

Hon var gravid.

Kanarieöarna ville inte dyka upp i horisonten. Tiden gick och de var vilse ute på öppna Atlanten. Hur lång tid de tillbringade i båten vet inte Amadou riktigt. Utifrån deras berättelse bör det ha varit Portugal eller Spanien de såg när land var i sikte.

Det tog sig till stranden och gruppen splittrades.

Amadou och Fatou hade tur. De lyckades ta sig till en större väg och stanna en lastbilschaufför som visade sig vänligt sinnad. Instängda i flaket i dagar (hur många minns de inte, de tappade räkningen eftersom de inte fick gå ut) korsade de gränsen till Sverige och blev avlämnade utanför Malmö.

Det var hösten 2007.

För att få stanna i Sverige krävs att man är flykting enligt FN´s flyktingkonvention. Det ska då finnas skäl för rädsla att bli förföljd i sitt hemland på grund av till exempel en politisk uppfattning eller att man tillhör en viss samhällsgrupp. Dessutom kan man få asyl om man är skyddsbehövande enligt svensk lag. Det är man om man upplever en välgrundad rädsla för tortyr eller dödsstraff. Man kan också vara skyddsbehövande på grund av en väpnad konflikt eller miljökatastrof. Dessutom kan man få asyl om det finns synnerligen ömmande omständigheter.

Sverige må vara ett generöst land, men inte tillräckligt generöst för att ta emot Amadou, Fatou och Buba. Familjen fick sitt utvisningsbeslut från Migrationsdomstolen hösten 2008. De ansågs visserligen skyddsbehövande, men endast i regionen Casamance där familjens hemby ligger. Inte i Senegal i övrigt.

Utifrån deras berättelse är det lätt att se den stora besvärligheten i att ta hand om ett spädbarn i ett land som Senegal för två ungdomar utan id-handlingar och någon som helst kontakter eller utbildning. Inte minst med tanke på att ungdomsarbetslösheten är nästan 50%,. Men det spelar ingen roll när det handlade om att placera familjen i något av de formella facken där asyl är möjlig. Det faktum att deras tillvaro kommer att bli besvärlig eller svår i hemlandet är inte ett skäl starkt nog, åtminstone inte i just det här fallet. För nog kan man tycka att deras historia och deras liv är ömmande, men synnerligen ömmande omständigheter i dess formella betydelse råder inte.

Var familjen finns idag vet jag inte. Men vid ett tillfälle sa Amadou till mig ”maybe we have to continue our journey”.

I ögonvrån ser jag den stora skylten med Länge Leve Mångfalden från motorvägen när jag återvänder till stan, där deras son Buba också föddes. Jag tänker på deras, hittills, två och ett halvt år på flykt, och på allt de upplevt trots deras låga ålder. Amadou fyllde 20 och Fatou 18 i Sverige.

Jag undrar hur deras liv kommer att bli.

 

Faktaruta SENEGAL och SVERIGE

(källa om inget annat anges: www.globalis.se)

 

Senegal

Sverige

Befolkningsantal (tusen invånare)

11 770

9 038

BNP per invånare (PPP-dollar)

1850

35162

Barnadödlighet (antal per 1000 levandefödda)

116

3

Antal datamaskiner i användning (antal per 100 invånare)

2

88

Användning av personbilar (bilar per 1000 invånare)

9,6

452

Tillgång till rent vatten (procent)

77

100

Dagspress (tidningar per 1000 inv.)

5,8

410,2

Arbetslöshet (%)

48 1

5,72

Förväntad levnadsålder

63

81

1 World Development Indicators database, via www.nationmaster.com; www.cia.org (uppg från 2007)

2SCB, oktober 2008