Klicka på bilderna för att förstora och
följ pilarna.
lovar”. Efter en halv timmes ny väntan får vi veta att en cayuco är på väg in till hamnen i Los Cristianos. Vi lämnar tolken åt sitt öde och tar en taxi ner till hamnen. Tolken ringer senare och ursäktar sig och lovar ge en intervju en annan dag. Vi förstår att han är en upptagen person. Nere i hamnen håller Röda Korset på att göra allt klart för att ta emot immigranterna. Anställda och frivilliga jobbar effektivt, rutinmässigt. Plastpåsar med kläder läggs ut i rader, tälten blåses upp, området avskärmas från nyfikna. Guardia Civils patrullbåt, sjöräddningen och cayucon närmar sig. Sjöräddningen bogserar båten den sista biten. Immigranterna hjälps upp på kajen och in i tälten. De ser våta och smutsiga ut. Pressens representanter får stå på eget område och fotograferar, polisen föser den övriga publiken längre bort. Ingen får gå nära tälten förrän polisen säger till. Då de 105 immigranterna - en kvinna - har genomgått en snabb läkarundersökning och bytt till rena och torra kläder får pressen invadera området. Afrikanerna sitter på golvet i tälten och dricker Röda Korsets närande dryck och äter kex. Fotograferna trängs vid ingångarna med mikrofoner i högsta hugg. Ingen får tala med immigranterna men deras samtal med poliserna och Röda Korsets personal bandas. Polischefen som inte får ge intervju intervjuas ändå. Han ler vänligt och förklarar varför han inte får ge en intervju. Röda Korsets representant, koordinatorn, intervjuas och berättar vad vi alla redan vet. Ingenting är nytt, bara upprepning. Då pressen har gjort sitt ska de två framkörda bussarna fyllas och immigranterna uppmanas skynda in. De ser glada ut, vinkar och ler. De är i Europa. De är vid liv. Deras framtid är ett enda stort frågetecken. Det är inte lätt att få intervjuer med personer som ansvarar för hanteringen av fenomenet illegal immigration från Västafrika. Reportern jag tolkar åt vill prata med representanter för polismakten, domarkåren, immigranternas advokater och tolkar, men hon får plocka fram varje uns av tålamod hon har. Vi sitter i timmar och väntar på att någonting ska hända. Efter att ha blivit nekad en intervju med polischefen i polishögkvarteret i Playa de las Américas – för ögonblicket får poliserna inte ge intervjuer - försöker vi med en domare i tingshuset i Arona. Det går bättre, visst får hon intervjua en domare. Vi väntar på att domaren ska bli ledig och sitter snällt i tre och en halv timme innan hon till slut kommer och ber oss följa med till ett ledigt rum. Hon är en mjuk och varmhjärtad person och svarar på alla frågor som har att göra med lagen och immigranternas rättigheter. Hon betonar det enastående arbetet som Kanarieöarna gör för att ge immigranterna en dräglig tillvaro så länge de är på kanarisk mark. Vi får gå ner i bottenvåningen och titta in i förhörsrummet. Utanför sitter rader av svarta och väntar på nästa fas; antingen för att förhöras eller skickas vidare till ett interneringscenter – eller återföras till hemlandet. Domaren säger att reportern kan intervjua både tolk och advokat nästa dag. För det förekommer inga hinder. Nästa dag är vi i god tid i tingshuset. Vi får veta att huvudtolken och advokaten inte kommer förrän en timme senare. Vi dricker lite juice på en närliggande bar och är tillbaka en timme senare. Varken tolk eller advokat har synts till. Vi förser oss med nytt tålamod och väntar. Och väntar. En timme senare kommer tolken springande förbi: ”Jag är upptagen men om femton minuter kan jag träffa er”. Vi väntar och väntar. En timme senare ropar tolken från en avsats: ”Tio minuter, jag
|
![]() |
|||
Ett reportage i ord och bilder
![]()
EN TIMME PÅ KAJEN I
LOS CRISTIANOS' HAMN
|
||||