EL HIERRO

EN Ö VÄRD ATT BESÖKA

   
 

 

Fred. Olsens Fast Ferry båt Bonanza Express lämnade Tenerife på eftermiddagen en gråmulen februaridag och styrde nosen mot horisonten där inga öar syntes. Tenerife blev mindre och mindre, för a

tt till slut försvinna i diset, medan La Gomera långsamt tornade upp sig som en väldig massa, som också så småningom försvann i diset. Under ivrigt spejande var vi nästan säkra på att vi skymtade ön San Borondon

 

Efter nästan två timmar till havs började El Hierros silhuett träda fram och så småningom lade Bonanza Express till i öns lilla hamn, La Estaca, som ligger vid foten av mäktiga kustklippor, långt nedanför huvudstaden Valverde, den enda huvudstaden i arkipelagen som inte ligger vid havet. Valverde har inga trafikljus och husen är inte mer än tre våningar höga. El Hierro kallas också meridianön för Ptolomeo drog den första meridianen, nollmeridianen, på etthundratalet genom öns västligaste punkt, ”den antika världens ände”. Ön har ca 10.000 invånare.

 

Vi körde vidare mot fiskebyn La Restinga där vi hade bokat rum för två nätter på ett hotell intill strandpromenaden - en av byns fyra gator. Från balkongerna blickade vi ut över fiskehamnen där de färggranna båtarna låg och guppade. Stämningen var rofylld och luften doftade hav. Vädret var klarare än på Tenerife. Till middagen åt vi färsk fisk. Restaurangen hade ett trettiotal olika fiskar på menyn, med en bild av varje fisk, och två kötträtter.

 

Nästa dag tog vi bilarna och körde runt sydsidan av ön under ooh och aah-rop över den vackra naturen. Färden gick till La Frontera, där vi kollade in ”världens minsta hotell”, en gammal tullbyggnad som gjorts om till ett hotell med fyra dubbelrum. Man kan fiska från balkongen i ett av rummen - hotellet tillhandahåller fiskedon. La Frontera ligger också vid foten av berg så mäktiga att man hisnar.

 

 

 

Vi åkte vidare längs med den västra kusten och upp mot bergen på en smal men asfalterad väg i bra skick som enbart bestod av hårnålskurvor. Vi mötte två bilar på lika många timmar. Uppe i La Dehesa besökte vi öns skyddshelgon, la Virgen de los Reyes, och tände några ljus. Jungfrun anlände till ön år 1546 då sjömännen från ett illa medfaret skepp, som lade till vid ön, erbjöd henne i utbyte mot någonting att äta åt herdarna som nyfikna betraktade sjöfararna. Herdarna, nu utan mat men med jungfru, förde henne stolta till en grotta i La Dehesa, där man idag dyrkar henne i ett ensligt beläget kapell.

 

De krumma och vindpinade enbärsträden kantade vägen då vi fortsatte hem. På kvällen satt vi på ljugarbänken efter att ha avnjutit en läcker middag på färsk fisk och samtalade med ortsbor över ett glas gott vin från ön, medan solen färgade himlen och havet flammande rött.

 

Den tredje dagen lämnade vi hotellet och körde mot norrsidan av ön. Vi stannade vid utsiktsplatsen på 700 meters höjd, el Mirador de la Peña, ritad av den berömde Lanzarote-arkitekten Cesar Manrique, och fortsatte sedan en bit ner mot kusten till Pozo de las Calcosas, där vägen tar slut, och där åt vi lunch på en liten krog. Vi besökte krogens toalett som ligger separat på en klippbrant ett par hundra meter över havet. Nu var den pyttelilla toaletten försedd med fönster. Då vi besökte ön tio år tidigare var fönstret endast ett hål i väggen. Krögarfrun var densamma, likaså katten som nu hunnit bli tolv år gammal.

 

Lätt melankoliska åkte vi iväg med Bonanza Express tillbaka till Tenerife och vardagen. Vi förälskade oss på nytt i den lilla meridianön, El Hierro.

 

Med på resan var Kjell, Helena, Helenas mamma Ulla och kusinen Gitta med sin man Kaj.

 

 

                                                                                           Klicka på bilderna för att förstora dem