"CAYUCO" - EN LÅNG RESA PÅ 50 MINUTER
Kanariska regeringens socialdepartement har låtit spela in en 50 minuter lång film om den illegala immigrationen från västra och nordvästra Afrika till Kanarieöarna. Dokumentären har spelats in för att afrikanerna ska bli informerade om verkligheten som möter dem som lyckas ta sig till arkipelagen och om farorna under resan i cayuco.
En filmproducent från Teneriffa, Pantalla Canaria, har haft hand om inspelningen och filmen har fått namnet ”Cayuco”. I dokumentären framträder saknaden och hoppet, illusionen och frustrationen som tusentals senegaleser och mauretanier upplever efter att ha närt en dröm om en framtid i Europa som inte blir verklighet, inte ens om de lyckas stanna kvar i Spanien, de som över huvud taget kommer levande fram. ”Vi vill försöka få både kanarierna och invånarna i avgångsländerna att ta till sig verkligheten i detta mänskliga drama, samtidigt som vi vill att EU ska öppna sina ögon”, säger representanter för socialdepartementet.
Producenten har låtit intervjua personer som har lyckats ta sig till arkipelagen, som till exempel en 11-årig pojke som härbärgeras på Gran Canaria, och medlemmarna i hans familj i Senegal. Pojken är förtvivlad eftersom han inte får arbeta i Spanien ”för jag har inga papper”, medan hans föräldrar sörjer hans beslut att åka iväg med cayuco, även om de hoppas att han i framtiden ska kunna skicka pengar hem. ”Vi lät honom åka för hans pappa är gammal, vi har inga överlevnadsmedel och vi behöver hjälp”, säger modern som ofta talar med sonen i telefon.
En annan minderårig i arkipelagen berättar dramatiskt om sitt beslut: ”Jag var tvungen att göra någonting, leva eller dö, man kan inte stanna kvar då alla ens vänner har rest”.
Filmsällskapet besöker byar i norra Senegal, där man genast ser att till och med de simplaste basvaror saknas hos befolkningen, någonting ofattbart bara hundra kilometer från Kanarieöarna. Bristen på överlevnadstillgångar och kyffena till bostäder - en kudde på golvet och väggar av kartong – gör att man förstår att den enda utvägen är emigration. Besvikelsen hos alla är märkbar. De som kommer fram är illegala och får inte arbeta och de unga kommer hit utan att veta att minderåriga under 18 år inte får arbeta.
Den första scenen i dokumentären är filmad i en fiskeby i Senegal. En gammal och blind senegales, som sitter vänd mot havet och blickar ut mot horisonten, där två barn vandrar på stranden dragande sina cayucos av papper, uttrycker sina tankar om dessa barns framtid, ”i ett annorlunda Afrika”.
Under samtalen med repatrierade berättar en senegales detaljerat om sin mödosamma färd till en strand i Marocko för att ta sig med båt till Lanzarote, om sin 29 dygn långa vistelse i ett interneringscenter och repatrieringen till Senegal. Han gjorde om försöket, för i sitt eget land kunde han inte bo. Han beskyller den senegalesiska regeringen för korruption och för att inte hjälpa tusentals familjer som lever i yttersta fattigdom. Några personer har lyckats ta sig upp till sex gånger till Kanarieöarna, trots att de känner till farorna som lurar och vet att resan är svår.
Vittnesmålen från mödrar och hustrur till avlidna immigranter är
hjärtskärande. Resans faror klargörs grundligt i reportaget. De
överlevandes berättelser är svåra nog, men de avlidnas mödrar och
hustrur visar i ord och ansiktsyttryck på bottenlös bedrövelse och sorg.
”Jag ber till Gud att han ska ha det bättre där han är nu”, säger en mor
som är i sällskap av sitt barnbarn och sin sonhustru som säger att de nu
inte har någonting alls att leva på.
Cayucos byggs, den ena efter den andra, men ”många av dem ger sig inte ut för att fiska, de avgår fullastade med människor som vill nå den andra stranden och arbeta”, säger berättaren i dokumentären. Ett anmärkningsvärt faktum är att ”fisket har ingen framtid, eftersom vår regering har sålt vårt hav åt andra”.
Dokumentären har filmats av Pantalla Canaria i samarbete med det europeiska centret för migration. ”Cayuco” får sändas gratis av alla europeiska och afrikanska televisionsbolag som önskar göra det. Filmen översätts därför som bäst till franska, engelska och olika afrikanska dialekter.
Artikel publicerad i El Día 4 juli 2007
Översättning: Helena Somervalli