Augusti 2012 LÄNK TILL BILDSERIE FRÅN BERLIN OCH FINLAND
Det var äntligen dags för den årliga sommarresan till våra nära och kära i Finland och Sverige. Det här året kunde vi dessutom se fram emot att få ett eget nytt hem i Finland så vi skulle slippa ”bo i kappsäck” hos släktingarna. Ett beslut som hade mognat under en längre tid.
En fredag i början av juli flög vi till Helsingfors via Berlin med
Air Berlin som vi har åkt med flera gånger tidigare. I Berlin bytte
vi plan och gick ombord och satte oss tillrätta tillsammans med de
hundratals övriga passagerarna. Avgångstiden kom och gick men
ingenting hände. Kaptenen meddelade så småningom att man hade
upptäckt ett litet tekniskt fel som skulle rättas till inom tio
minuter. Det hade gått tre gånger tio minuter med kaptenens allt mer
pessimistiska meddelanden då han till slut konstaterade att
problemet var större än väntat och att alla passagerare måste lämna
planet. Vid porten i hallen stod en funktionär som på dålig engelska
meddelade att han inte visste någonting och att vi bara skulle
vänta. Vi väntade och väntade tillsammans med alla andra som oroligt
väntade. Under väntan blev vi hungriga, Kjell och jag, och ställde
oss i den exceptionellt långsamma kön till kiosken med varm korv och
köpte oss var sin korv av en sur och språkokunnig korvförsäljare. Vi
hann knappt smaka på korven förrän vi såg att folk samlades vid
porten och vi trodde att det var dags att gå ombord på nytt. Men så
var inte fallet, matkuponger på tio euro delades ut till
passagerarna. Ingen annan information. En kvinnlig resenär var
orolig för sin hund som satt kvar i planet. Vi hade redan slukat
våra korvar så vi struntade i papperslapparna. Tiden gick och efter
ytterligare någon timme meddelade funktionären kort att flyget var
indraget: ”Ni måste boka om era biljetter!” Det var allt, ingen
annan information. Hals över huvud sprang passagerarna iväg och
letade upp Air Berlins biljettservice som låg en bra bit längre
bort. Kön var oändlig. Innan vi kunde ställa oss och köa skulle
väskorna som hade tagits ur flygplanet hämtas i ett hörn i hallen.
En modemässa i Berlin gjorde situationen komplicerad och då vi
äntligen, efter två timmars köande, kom fram till disken fick Kjell
och jag de två absolut sista flygplatserna till Helsingfors, men
inte förrän klockan sju nästa kväll, lördag. Hade vi inte fått
platserna hade nästa direktflyg till Helsingfors gått på måndag.
Husköpet skulle skrivas på i banken på måndag morgon och på lördag
hade vi ett möte inbokat med ägarna för att själva få se radhuset vi
stod i beråd att köpa. Vi var lite lätt stressade. Vi hade bara sett
bilder från radhuset men min son hade sett det och vi litade på hans
ord: ”Det är ljuvligt!” Vi kunde få se huset på söndag kväll i
stället.
Air
Berlin bokade ett hotellrum inne i staden åt oss och vi tog taxi
dit. Rummet var minimalt i storlek men mycket modernt och
välfungerande med bekväma sängar. Lyx i miniformat! Air Berlin stod
också för den goda frukosten på hotellet följande morgon men.
Varken Kjell eller jag hade besökt Berlin tidigare och såg fram emot att se oss omkring. Hotellet ligger nära floden Spree och omgivningarna var lummiga och vackra, de enorma parkerna välskötta med imponerande statyer av länge sedan försvunna stormän som uttryckslöst såg ner på oss och alla andra turister. Modemässan låg också i närheten, sponsrad av Mercedes Benz. De svarta bilarna körde långsamt in till området där modelejon och –lejoninnor visade upp sina kreationer för publiken som kantade vägen in till själva mässan. Dagen blev en positiv och annorlunda upplevelse. Solen sken vänligt ända tills vi kom innanför hotellets dörrar. Då brakade ett oväder loss och regnet hällde ner.
Vi fick behålla rummet tills vi skulle ta taxi tillbaka till flygplatsen, vilket var skönt med tanke på allt vårt bagage. Resan till Helsingfors med Finnair gick fint och på Helsingfors-Vanda flygplats väntade vår på förhand bokade hyrbil – trodde vi. Vi hade per telefon från Berlin ändrat dagen för hämtning och fått instruktioner om var vi skulle plocka upp nycklarna, eftersom bilfirman hade stängt flera timmar innan flygets ankomst. Killen bakom disken letade febrilt efter Kjells namn på kuverten, utan resultat. Ingen annan hyrbilsfirma var öppen och killarna bakom flygplatsens informationsdisk kunde inte hjälpa oss. Meningen hade varit att vi skulle köra de nästan sju milen till min mor, men en taxiresa hade kostat för mycket. Vi tog i stället en taxi till min son omkring en och en halv mil ifrån flygplatsen och överraskade honom mitt i natten. Det gick bra och dagen därpå fick vi ta en titt på vårt blivande sommarhem med utsikt mot grönskande lövträd och en underbar liten sjö. Huset fick med beröm godkänt.
Kjells mor låg på sjukhus och vi var oroliga, så Kjell flög till Stockholm på måndag för att hälsa på sin mor medan jag köpte radhus. Han kom tillbaka till Helsingfors på tisdag men återvände till Stockholm en vecka senare, tidigare än planerat, då min svärmors hälsa blev sämre. Jag skulle följa efter senare enligt den ursprungliga planen. En dag ringde Kjell mej för att hålla mej informerad om svärmors hälsa och berättade i samma veva att segelbåten han köpte för ett par år sedan tillsammans med sin yngste son hade sjunkit till botten i marinan där den låg i Stockholms skärgård. Hur det hela hade gått till är ännu höljt i dunkel. En slang hade lossnat eller en pump hade gått sönder. Kjell fick mycket att göra och varvet gjorde ett bra arbete, så det blir nog båt av det sjunkna fartyget ännu!
Olyckorna tog inte slut här. Vår underbara hus- och hundvakt Annelie ringde och meddelade att hon befann sig med en av våra hundar hos veterinären. Topsy hade hög feber, inflammation i svalget, svårt att äta och dricka och svårt att röra sig. Några oroliga dagar följde men god vård och antibiotika gjorde att Topsy tillfrisknade.
Några dagar innan jag flög till Stockholm kom den tråkiga morgonen då Kjell ringde och berättade att hans mor hade gått bort. Det innebar samtidigt att vi blev tvungna att skjuta på våra diverse resor för att kunna vara med om att ordna och delta i begravning och minnesstund. I Brommas vackra kyrka ljöd vänners mäktiga körsång och Kjell med barnbarnet Niklas sjöng tillsammans, oändligt vackert, ”Så skimrande var aldrig havet”, en sång som min svärmor hade önskat. Många tårar föll.
Vi återvände till Finland och hade denna gång en hyrbil väntande.
Några
dagar av trevligt inredande av hemmet följde och vi hann
traditionsenligt äta fantastiskt goda finska kräftor tillsammans med
min mor, syster och svåger. Vi träffade naturligtvis också min son,
svärdotter och mina underbara barnbarn ett flertal gånger innan vi
återvände till Teneriffa med Air Berlin. I säkerhetskontrollen
fastnade en av våra kabinväskor för rött ljus. Vi hade köpt en serie
keramikknivar till Annelie och hennes kille som är kock. Kjell hade
tanklöst lagt presenten i kabinväskan. ”Neeeej” ljöd det förfärat
från både Kjell och mej och kontrollanten beklagade uppriktigt att
han inte kunde låta oss flyga med knivarna i kabinen. ”Men ni kan
checka in väskan”, kommenterade han hjälpsamt. Så blev det. Kjell
sprang iväg till incheckningen, fick gå före i kön och efter att ha
erlagt en extra betalning kunde han återvända genom kontrollen utan
vidare problem, medan hans hustru väntade vid kontrollen, osande av
undertryckt ilska. ”Bäst att bara glömma det hela”, log Kjell och
hustrun kunde inte göra annat än att helhjärtat hålla med. Resten av
resan hem gick utan incidenter och två hundar var överlyckliga över
att ha husse och matte hemma igen.
Jag väntar ännu på svar från flygbolaget efter att ha skrivit och artigt bett om ersättning för erlagda taxiutgifter.
Text och bilder: Helena Somervalli