Arico är byn på Teneriffas sydöstra sida som har en stor vindkraftspark. Jag läste i tidningen om en byfest i Arico och, eftersom vi aldrig har besökt byn, beslöt vi göra en söndagstur till området och samtidigt uppleva vad som utlovades i form av kanariska sportgrenar, tapas och folklore. Enligt artikeln hade byns skyddshelgon firats dagen innan. Vi bad våra vänner Leif och Mari-Carmen följa med och de i sin tur tog med sig sin vän Francisco, ”Kiko”, född och uppvuxen på öns sydsida.

Arico är egentligen tre byar, La Villa de Arico, Arico Viejo och Arico Nuevo och har omkring 7.000 invånare som livnär sig framför allt på jordbruk. Aricos färska ostar är berömda och likaså vinerna från bodegan Cumbres de Abona. En invånare beskriver området så här poetiskt: ”I landskapet härskar ensligheten, tystnaden och vinden som söker sig som en suck upp mot El Teides kjolar”.

På Kikos uppmaning tog vi den äldsta, längsta, smalaste och kurvigaste vägen upp. Den gick igenom ett dött och oländigt landskap och var så smal att man inte hade kunnat möta en bil utan att svänga in vid sidan om – vilket inte alltid var möjligt. Kiko berättade att han i sina yngre dagar ofta körde den vägen då han var ute och sålde potatis. Vi mötte inte en enda bil.

Efter att ha skuttat fram på det ojämna underlaget i många skarpa kurvor, och passerat vindkrafttornen på nära håll, kom vi äntligen fram till La Villa de Arico och hittade genast kyrkan med sitt torg där de flesta byfesterna brukar gå av stapeln. Byn var helt öde, spår av en fest fanns i form av en stängd Coca-Colakiosk intill kyrkan och färgglada banderoller som hängde över kyrkplatsen. En krokig gubbe stödjande på sin käpp kom emot oss och vi undrade var festen höll hus. ”Igår firade vi skyddshelgonet, jag känner inte till någon annan fest”, svarade gubben. ”Ni kan ju fråga i nästa by”, tyckte han.

Vi åkte vidare och kom till Arico Viejo, gamla Arico. Byn bestod av några få hus och en bensinstation. Där måste de väl känna till festen! Killen bakom disken visste ingenting. Vi fortsatte och kom strax till bodegan Cumbres de Abona. Ett stort antal bilar hade parkerats på båda sidor om vägen som ledde till bodegan. Äntligen!, ropade vi, säkra på att vi hade hittat festen. En man kom promenerande längs vägen och vi undrade om byfesten hölls i bodegans utrymmen. ”Jag vet ingenting om någon fest, vi firar ett bröllop i bodegan”, svarade han.

Vi fortsatte konfunderade mot Arico Nuevo, nya Arico. Husen var lite modernare och såg ut att vara i bättre skick. Det tog oss ett par minuter att passera byn. Inte skymten av byfest någonstans, inte skymten av någon människa.

Snopna gav vi upp och körde tillbaka ner längs en väg som var bredare och i bättre kondition än vägen vi tagit upp.

”Vi åker till Los Abrigos i stället”, sa Kiko. Han kommenterade att byn i dagarna firade La Virgen del Carmen, sjöfolkets beskyddarinna. Vi beslöt äta lunch i byn som är känd för sina fiskrestauranger. Jungfrun hade fått sin båttur kvällen innan, men efterfesten pågick för fullt i hamnen och musiken var öronbedövande. Lunchen, som bestod av marinerade blåmusslor, friterade bläckfiskringar, grillade jätteräkor och sallad, förutom det obligatoriska varma brödet och grön och röd mojosås, var mycket god.

Från Los Abrigos fortsatte vi längs kusten till Las Galletas för att dricka en kopp kaffe och hälsa på Kikos vänner. Han verkade känna halva byn, så promenaden vi tog intill stranden gick i mycket maklig takt.

Vi gick miste om folklorefesten vi hade velat besöka men det gjorde inte så mycket. Vi fick se nya vyer, åka längs nya – gamla – vägar och träffa nya – mest gamla - människor.

Helena, september 2007

Bilderna på den här sidan är hämtade från Internet.