EN REPORTERS VÅGHALSIGA ÄVENTYR OCH HANS SYN PÅ DEN AFRIKANSKA KRISEN

Dominique Christian Mollard är en fransk reporter som efter 26 månaders intensivt arbete lyckades ta sig ombord på en fiskebåt, cayuco, tillsammans med 38 afrikanska emigranter som ville ta sig till Kanarieöarna. Han filmade hela resan.

I Mauretanien hade han gjort sig till vän med afrikaner genom att ge sken av att vara en infiltratör från en hjälporganisation. Han var brunbränd, odlade ett tjockt skägg och klädde sig i arabiska kläder och smalt på så sätt in i mängden. Han fick kontakt med människor som sålde resor i cayuco och två gånger betalade han summan de krävde, men männen försvann med pengarna. Han gav inte upp. I slutet av augusti år 2007 hade äntligen en grupp med 38 emigranter och Mollard samlats i en cayuco som i nattens mörker gav sig av från stranden i Nouadhibou i Mauretanien.

De hade fruktansvärd otur. Båda utombordsmotorerna gick sönder efter två dygn – bensinen i dunkarna hade troligen spätts ut med vatten - och båten drev långt ute på oceanen. Mollard använde sin medhavda celltelefon och ringde spanska sjöräddningen som meddelade att ett ryskt tankfartyg kunde plocka upp dem och överlämna dem till spanska Guardia Civil. Men patrullbåten som mötte tankfartyget var marockansk, till afrikanernas stora förtvivlan. De fördes till Dajla i Marocko och kunde glädja sig åt att fortfarande vara vid liv, medan drömmen om Europa gick i kras. Från Marocko har de, enligt Mollard, troligtvis skickats hem, ännu fattigare än då de gav sig av.

Med på resan var två kvinnor, den ena med en fem månader gammal dotter. Hon intervjuas via bildöverföring i programmet och befinner sig fortfarande i Marocko.  

Mollard har gjort en dokumentär om resan som visades av Televisión Española 11 november. Efter filmen intervjuades han av reportern Pepa Bueno. Här är vad han berättade:

Varför ger de sig av på de livsfarliga resorna?

Afrikanerna som vill emigrera föddes fattiga, men vill inte dö fattiga. Deras enda möjlighet att ta sig ur fattigdomen är emigration och det närmaste europeiska målet är Kanarieöarna. Trots alla löften om stärkt bevakning på de afrikanska stränderna avgår båtarna fyllda till bredden. En polis har en lön på 50 eller 70 euro i månaden. Om han vänder bort blicken vid ett visst tillfälle kan han på ett ögonblick tjäna 1.000 eller 1.500 euro. Har han något alternativ?

Makten korrumperar och obestridd makt korrumperar obestridligen. De som bär uniform är de som har makt. De tjänar pengar på de som är ännu fattigare, de som behöver dig. Vänder de bort blicken? Uppenbarligen. Tillåter de avfärderna? Uppenbarligen.

Den som bor ett par veckor i området ser allt, människorna som kommer och går, inköpen av båtarna, motorerna, bränslet. Myndigheterna, köpmännen, businessmännen har allt i sina händer. Det är hur lätt som helst att göra upp dessa affärer.

 

Det finns ingen egentlig maffia som organiserar resorna. Det som finns är en oerhörd fattigdom som får människorna att göra vad som helst för att tjäna en slant. Det handlar mera om personer från en familj, medlemmar ur en etnisk grupp, två vänner som planerar – där börjar det. Afrikanerna kallar situationen för ”combate a vida o muerte”, kamp på liv och död.

Vilken nytta gör Frontex (EU:s gränsbevakningsbyrå)? Gör EU:s åtgärder någon nytta?

Det är som att sätta en port in till landsbygden. Jag tror inte att vare sig Frontex eller SIVE, radarstationerna, är lösningen på problemet. Det handlar mera om en defensiv signal.

Vilka åtgärder skulle vara effektiva för att stoppa strömmen av unga som lämnar Afrika? Utvecklingssamarbetet, är det värt någonting, fastän det bara skulle handla om ett enda land?

Visst, men det är bara en droppe i havet. Jag hörde en spansk ex-minister, Jesús Caldera, komma med ett initiativ som jag anser berömvärt. Caldera föreslog de olika administrationerna att yrkesskolor skulle grundas för att på ort och ställe utbilda de unga. Problemet, som jag ser det, är att det handlade om ett enda separat initiativ och idag krävs ett globalt ställningstagande. Debatten måste inledas i Bryssel. Jag har inte sett några resultat, men det var ett bra initiativ.

Vad förväntar sig Afrika av Europa, för också i Europa har vi interna problem. Vad förväntar sig dessa emigranter?

Förståelse och solidaritet, en mera human attityd. Jag tror att nyckelordet är solidaritet. Det är säkert svårt att solidarisera sig med Afrika med de problem vi har i Europa och jag är inte den som kan ge en lösning på ett problem som är oerhört komplicerat, men med lite mera solidaritet skulle man kunna göra mycket. I stället för att flytta företag till Asien skulle vi kunna flytta dem till Afrika. Afrika är vår bakgård som vi har missbrukat i flera hundra år. Vi måste ha en mera förståelsefull attityd inför denna oerhörda kris.

Afrika är en källa till utomordentliga resurser av alla slag, mänskliga som materiella. Afrikanerna är begåvade och klipska, för de har fått lära sig att kämpa för att få sitt bröd för dagen. Där finns också gott om konstnärlig begåvning.

Enligt min åsikt finns det inget afrikanskt land som kan ta på sig ledarskapet för kontinenten. Bristen på demokrati - snällt sagt - är alltför stor. Men ledarskapet måste komma inifrån kontinenten. Vi i Europa är som en fyr för afrikanerna och måste vägleda och hjälpa dem att bygga upp sina demokratier.

Mollard talar spanska i dokumentären.

Översättning av intervjun: Helena Somervalli