HOME

Bokens omslag.

 

 

November 2013: Boken ”Los Invisibles de Kolda” (De osynliga från Kolda) är skriven av reportern José Naranjo och utgiven år 2009 då jag köpte ett exemplar. Hundrasextio unga killar från Kolda i Senegal försvinner ute till havs och Naranjo och en fotograf reser till Kolda för att ta reda på vad som egentligen hände. Boken gjorde ett så starkt intryck på mej att jag började översätta den redan för några år sedan. Jag tog en paus då migrationen till Kanarieöarna hade lugnat ner sig, men olyckorna i Medelhavet och speciellt den svåra olyckan utanför Lampedusa i oktober har väckt intresset – och oron - för immigrationen på nytt. Därför slutförde jag översättningen, tog kontakt med José Naranjo och frågade om jag fick publicera boken på svenska på min hemsida, som också har en omfattande information om immigrationen till Kanarieöarna under åren 2006-2009. Till min stora glädje gav han sitt tillstånd och jag kommer nu att införa de 18 kapitlen ett och ett, två per vecka. Boken ger en större förståelse för varför så många subsahariska afrikaner har tagit det svåra steget att lämna sina familjer, sina hem och sitt land och ge sig av på en lång och farlig färd ute på Atlanten, i rangliga farkoster, för att i "Paradiset Europa" försöka skrapa ihop pengar till ett drägligt liv för sina nära och kära. Boken är en spännande resa till det okända och det tragiska och samtidigt en ömsint beskrivning av det senegalesiska folkets liv och leverne.

De osynliga från Kolda

Den illegala invandringens bortglömda öden. 

”I Afrika finns inga gränser; inte ens mellan liv och död”

Leopold Sedar Senghor

Författarens förord: Jag står i stor skuld till Magec Montesdeoca; jag upplevde många av händelserna i denna bok tillsammans med honom och de flesta av fotografierna är tagna av honom. Utan honom hade inte denna bok kommit till. Efter att ha rest ett par gånger med honom i Afrika har jag smittat honom med min ”sjukdom”. Därför vet jag att han återvänder.

Jag är också skyldig Nicolás Castellano en hel del, han är en fin vän och journalist som har begåvats med en speciell känslighet; likaså står jag i skuld till bröderna Omar och Abdoulaye Diallo, som öppnade dörren till sitt hem för mej och ständigt hjälpte mej; till Suleimán Diack och Abdoulaye Cissé, som involverade sig i mitt jobb långt utanför det utlovade; till Knut Graw, som smittade mej med sin kärlek till och respekt för medicinmännens magiska värld; till Teodore Blaise, Oumar Kassé, Juan José Domínguez och Luc André Diuf för besväret jag utsätter dem för; till Aboubacar Drame och Baba Kane, som kom som minderåriga immigranter till Kanarieöarna och som idag hjälper dem som följer i kölvattnet; till Fonseni Sarko, Cherif Balde, Suleimán Diao och Alassande Diallo, som har låtit mej slinka in i deras privatliv.

Men framför allt står denna bok i en oersättlig skuld till familjerna till pojkarna som förolyckades under sin resa till Europa. De har blivit tvungna att återuppleva sin smärta så att jag ska kunna förmedla den vidare. Det handlar om ett stort ansvar och jag hoppas att jag inte har svikit dem.

Min familj och mina vänner dyker också upp på bokens sidor. Till all lycka har jag inte tillräckligt med plats för att namnge dem alla.

Jag vill också nämna alla er som inte tål mej och skulle vilja se mej nertystad. De vet vilka jag pratar om. Deras uthållighet och envishet får mej att fortsätta skriva.

Till allra sist tillägnar jag denna bok Silvina. Jag vet inte alltid vad som är värst för henne, att stå ut med min frånvaro eller uthärda min närvaro. I båda fallen finns hon alltid där. Tack för att du är den du är och för att du fortsätter att stå vid min sida.

 

INLEDNING

(I boken nämns de senegalesiska och mauretanska fiskebåtarna som används av immigranterna, cayuco, en långsmal, ofta färggrant målad trä- eller glasfiberbåt på mellan 13 och 21 meter med inombordsmotor, och patera som är hälften mindre än en cayuco och används framför allt i norra Afrika. Den lilla texten inom parentes motsvarar författarens fotnot nere på sidorna.)

Den 20 augusti 2008 befann jag mej i södra Senegal där jag gjorde ett reportage om den största katastrofen i den illegala immigrationens historia i Spanien, olyckan då en cayuco förolyckades och omkring etthundrasextio ungdomar, alla från samma område, omkom, en olycka som närapå inte alls uppmärksammades av den spanska allmänheten. Tanken var att reportaget skulle bli basen och ryggraden till boken som ni idag håller i era händer.

Samma dag misslyckades ett Spanair flyg att lyfta från Madrids flygplats Barajas med Gran Canaria som mål. Efter att ha studsat mot banan några gånger störtade planet ner i en bäck och antändes. Etthundrafemtiofyra personer omkom, nästan hälften av dem hemma från min ö. Alla vi kanarier vet hur enkelt det är att träffa på någon bekant, en släkting, en granne, en vän, på ett plan mellan öarna och fastlandet. Därför tror jag inte jag misstar mej om jag säger att hjärtat gjorde en volt i bröstet på oss alla.

Jag tog genast kontakt med min familj för att försäkra mej om att alla de mina var i säkerhet, men det tog flera dagar innan listan på avlidna offentliggjordes och först då kunde jag andas ut. Oron över det skedda plussades på av avsaknaden av nyheter på platsen där jag befann mej i södra Senegal, där det inte alltid är lätt att koppla upp sig till Internet eller se en internationell tevekanal.

Då jag återvände till Gran Canaria en vecka senare svävade ännu en känsla av död i luften. Medierna informerade om olyckan under en lång tid efteråt, om konsekvenserna och följderna. Sedan följde officiell sorgetid, statsbegravningar, undersökning för att få reda på orsakerna till olyckan, miljonskadestånd och rättsprocess.

Jag upplevde och tog del av smärtan. Men, med djup respekt för flygolyckans offer och deras familjer, under de där dagarna gick mina tankar också till hundrasextio grabbar som hade dött i en cayuco på väg till Kanarieöarna i april månad år 2007. Jag hade precis besökt deras byar och lärt känna deras familjer. Mina tankar gick till de tusentals som försvinner ute på Atlantiska Oceanen utan att någon verkar bry sig. I fallet Kolda, målet för vår undersökning, fick de anhöriga vänta i fem månader på att få bekräftat att ungdomarna hade omkommit och ändå kommer det aldrig att finnas en officiell bekräftelse på detta.

Förutom flera månader av ovisshet om sönernas och brödernas liv eller död, i fallet med de afrikanska cayucos-farkosterna måste man lägga till den institutionella likgiltigheten, avsaknaden av minsta lilla kondoleans eller erkännande från någons sida och sorgen över en död som representerar inte bara det fysiska försvinnandet, utan den oersättliga förlusten av två händer som brukar jorden eller fångar fisk. Då en ung man dör i Afrika, på en plats där det inte existerar social trygghet, livförsäkring eller pensioner, dör med honom det lilla hopp familjen har att undgå hunger eller misär.

Jag tänkte på att alla dessa anynyma omkomna, alla dessa liv begravda för alltid i en brännande het ödemark eller på botten av ett djupt hav, kanske skulle vara värda åtminstone ett minimum av erkännande, sådant som de omkomna i flygolyckan på Barajas fick, en gest eller en hyllning som skulle få dem att träda fram ur den kompakta tystnaden och tomheten, som skulle återge dem namn och ansikte och göra dem på nytt till personer, till människor som hade haft drömmar, hopp och illusionen om en bättre framtid och som därför gav sig av. Och kanske deras mödrar, fäder, syskon och barn skulle vara värda vår sympati och respekt och, framför allt, lite hjälp att gå vidare.

Det är möjligt att våra barn eller barnbarn i morgon dag, som ligger om hörnet, frågar sig var vi befann oss då tusentals låg döende vid porten till vårt paradis; kanske kommer historieböcker att skrivas (om böckerna överlever), där författarna förvånade tar upp de tragiska konsekvenserna av den illegala immigrationen och vår likgiltighet och kyla inför så mycket död. Det är som om vi har blivit immuna mot det mänskliga lidandet.

Vilka funderingar och tvivel man än har, finns det en sak jag är absolut säker på. Offren från flygolyckan i Barajas och alla tusentals döda immigranter är liksom alla vi andra gjorda av samma ben och senor, det är samma blod som flyter i våra ådror, samma kopplingar i hjärnan som ser till att vi tänker. Det är samma armar, samma ben, samma hår och öron. Huden är densamma i sina otaliga nyanser, andningen densamma, suckarna och kärleksviskningarna desamma. Orden är desamma på olika språk, tungan är densamma, de inre organen likaså.

Folket i byarna som jag har haft möjlighet att besöka för att skriva den här boken, människorna som är nedbrutna av saknaden efter sina kära, huvudpersonerna i dramat, offren från förlisningarna som knappt ens hörs som ett svagt eko, är gjorda av exakt samma material som i olika former och färger befolkar hela Jorden. Även om det finns de som föredrar att glömma detta.

 

 

 

Till första kapitlet

 

 

 

José Naranjo Noble, född på Gran Canaria, har studerat journa-listik vid universitetet i Madrid och fått flera utmärkelser för sina reportage från resor i Marocko, Sahara, Algeriet, Mali, Senegal, Gambia, Kap Verde och Mauretanien, där han har intervjuat hundratals personer. Det här är hans andra bok. 

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18