KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 39

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 20

   Kapitel 21

   Kapitel 22

   Kapitel 23

   Kapitel 24

   Kapitel 25

   Kapitel 26

   Kapitel 27

   Kapitel 28

   Kapitel 29

   Kapitel 30

   Kapitel 31

   Kapitel 32

   Kapitel 33

   Kapitel 34

   Kapitel 35

   Kapitel 36

   Kapitel 37

   Kapitel 38

   Kapitel 40

Victor tappar humöret

Betalningsproblem förekom rätt ofta. Vi brukade vanligtvis låta våra stamkunder betala vid kvällens slut, och ofta fick de ha sin nota hängande vid bardisken i flera dagar, ibland veckor. De absolut flesta betalade noggrant utan problem, men det fanns naturligtvis alltid de som påstod att deras nota omöjligt kunde vara så stor.

”Det här betalar jag inte, för jag dricker inte whisky och ändå finns här tre whisky på notan!”

”Por favor”, sa jag tålmodigt, ”minns du inte att du bjöd Paco?” Snopet betalade kunden.

Då det gällde betalning var engelsmännen exemplariska. De betalade genast då de fått sin beställning, det är en vana hemifrån. Under flamencokvällarna fordrade vi att absolut alla betalade efter varje beställning, för det var helt omöjligt att komma ihåg vem som beställt vad och det fanns ingen tid att skriva upp drinkarna. De spanska stamkunderna knotade, men de flesta förstod oss. Ärransiktet hörde till dem som alltid bråkade om betalningen.

”Ge mej en whisky med cola”, befallde han Kjell.

”Varsågod, här har du, det blir femhundra pesetas, tack”, sa Kjell.

Ärransiktet flinade elakt och tog tag i glaset.

”Jag betalar när det behagar mej.”

Snabbt ryckte Kjell åt sig glaset och ställde det på bardisken utom räckhåll för ärransiktet.

”Va’ nu, det där är min drink, hit med den!”

”Du får drinken när jag får pengarna.”

”Jag har inga pengar!”

”Då får du ingen drink”, konstaterade Kjell oberört och hällde ut drinken i vasken.

Det hördes ett yl från ärransiktet: ”Så där kan du inte göra med min drink!”  

”Visst kan jag det, det behövs bara en enkel handrörelse”, sa Kjell lugnt.

Somliga kunder tyckte det var väldigt lustigt att räcka fram sedeln och precis när man skulle ta tag i den ryckte dom undan den med ett skadeglatt flin. Så där kunde dom hålla på en stund och man fick tålmodigt stå och vänta på att det stora barnet skulle tröttna på leken.

Det fanns också kunder som såg till att få gratis drinkar genom att påstå att någon av oss i baren hade fört bort glaset innan det var tomt. Det hade kanske funnits några droppar kvar på botten. Det var ofta mindre besvärligt att hälla upp en ny drink än att stå och bråka med en onykter kund.

Om engelsmännen hade bra betalningsuppfostran, så hade spanjorerna bra toalettbesöksuppfostran. Som barägare med tillgängliga toaletter fick man ofta besök av personer som kom in i baren och direkt gick in på toaletten. Det var inte fråga om att vi inte ville låta icke-kunder använda toaletterna, det var sättet det gjordes på: utan en blick på barpersonalen och utan att säga ett ord då de gick ut igen. Spanjorerna är mycket väluppfostrade i det avseendet. En spanjor kunde komma in i baren, beställa en kaffe eller en öl och, utan att vänta på drickat, försvinna in på toaletten. Sedan drack han snabbt upp sin öl, betalade och gick.

En gång gick en stor, förmodligen tysk, dam direkt in på toaletten och då hon en bra stund senare sprang iväg ut på gatan anade Kjell oråd. Hon hade varit dålig i magen och resultatet var inte angenämt, varken för näsa eller ögon. Människor som hon ägnade aldrig en tanke åt att vattnet, toalettpappret, belysningen och städningen kostade pengar för barägaren, förutom att storstädningen efter ett sådant besök inte var en syssla man gjorde med glädje. Till och med väggarna var nersmutsade.

Flamencokvällarna fortsatte att göra succé. En dag pratade vi med Victor om att spela in en CD-skiva live en flamencokväll. Kjell hade all nödvändig utrustning. Victor blev väldigt entusiastisk och stolt över förslaget. Kjell kopplade in sina apparater och spelade in så mycket musik att det blev två mycket personliga och speciella CD-skivor. Meningen var aldrig att sälja dem, utan de skulle vara ett minne för Victor, Vicky, Skandi’s och de ”artister” som medverkat.

Kort därefter spårade plötsligt allting ur. Victor hade druckit mycket en kväll – han fick dricka gratis - och ville köpa tjugo CD-skivor för att ge till sina släktingar.

”Ge mej ett bra pris”, sa han till Kjell och fick ett pris, som han tyckte var för högt.

”Jag kan inte ge dej ett lägre pris, för det här är vad det kostar mej att bränna skivorna och Lena att printa ut konvoluten”, förklarade Kjell.

Victor fick ett raserianfall. Han hötte med näven åt Kjell och skrek: ”Det är min musik, det är mina skivor, du har ingenting med skivorna att göra, jag förbjuder dej att sälja dem!”

”Jag säljer inte skivorna”, svarade Kjell lugnt. ”Dessutom är det jag som har producerat skivorna, jag som har skött inspelningen och det är mina apparater som har använts”, fortsatte han.

Victor rasade så spottet yrde och var helt oregerlig. Vicky stod tårögd bredvid och försökte lugna ner honom. Kjell tappade tålamodet och utbrast till sist: ”Det är slut med flamenco-kvällarna från och med idag, vi behöver dej inte längre.”

Vicky bad att få ett samtal med oss någon dag senare, då Victor hade lugnat ner sig. Kjell och jag pratade igenom situationen var överens om att åtminstone ha ett uppehåll med flamenco-kvällarna, för även gästerna hade blivit fräckare och rökte på tok för mycket marijuana och det sniffades kokain på toaletterna, trots att vi uttryckligen förbjudit droger inom barområdet. Då Kjell bad dem gå ut och röka fick han hånfulla blickar från missbrukarna och så snart han vände ryggen till var cigaretten med sitt förbjudna innehåll framme igen. Vi var rädda för att polisen skulle slå till.

En natt vid tvåtiden några månader tidigare, då Victor och Vicky underhöll gästerna, kom två poliser in och påpekade att vi hade för hög musik. De skrev en anmälan och jag var i upplösningstillstånd, för en ny strängare lag om straff och högre böter för störande volym hade precis gått igenom.

Vi fick ett meddelande från stadsfullmäktige, undertecknat av borgmästaren, att vi skulle bötfällas med en summa på mellan femtiotusen och en halv miljon pesetas. Vi hade rätt att lämna in en besvärsskrift inom tio dagar.

Jag skrev ett brev adresserat till borgmästaren där jag bland annat åberopade det faktum att vi befann oss i ett turistområde med flera barer och diskotek, vi var följaktligen inte de enda som hade musik, och att vår musik riktades ut mot havet och på den sidan av komplexet fanns inga bostäder. Jag skrev om hur mycket vi älskar ön och dess invånare och att vi absolut inte vill göra någonting olagligt. Jag praktiskt taget kysste borgmästarens fötter i brevet.

Det hjälpte förmodligen. I utlåtandet från borgmästaren stod att man efter en lång överläggning kommit fram till att vi skulle bötfällas med den lägsta summan. Återigen hade vi tur i oturen.

Vi begav oss till stadsfullmäktige med femtiotusen pesetas i väskan och ville betala. I informationen sade damen att vi skulle gå till lucka två på en viss avdelning. Vi gick till lucka två och jag berättade för killen att vi ville betala och visade pappret.

”Det här handhas en trappa upp”, svarade han.

Vi gick en trappa upp och där konstaterade damen bakom skrivbordet att vi måste gå en trappa ner för att få formuläret som skulle fyllas i. Vi gick en trappa ner och fick formuläret, varefter vi gick en trappa upp igen, där damen bakom skrivbordet skickade oss till en annan dam bakom ett annat skrivbord.

Där fick vi äntligen göra oss av med våra pesetas. Damen skrapade sig i huvudet och suckade upprepade gånger då hon skrev ut kvittot – storlek A4 - på sin ordbehandlare. Förmodligen var vi de enda personerna som någonsin frivilligt och kontant betalat böter hos stadsfullmäktige, för ingen verkade veta riktigt hur man skulle ta betalt.

Efter polisbesöket var jag alltid nervös under flamencokvällarna och det bidrog till att vi efter Victors raseriutbrott beslöt göra ett uppehåll. Vi hade då haft flamencounderhållning i stort sett varje söndag i två och ett halvt år. Vi förlorade en hel del spanska kunder, men många fortsatte att trivas i vår bar. De saknade våra flamenco-kvällar, för, enligt vad de själva påstod, fanns det ingenting motsvarande någon annanstans på ön, med den graden av spontanitet och improvisation som vi med Victor och våra kunder åstadkommit. Skandinaverna höll sig helst borta från våra flamencokvällar. De föredrog Kjells musik.

Många unga gitarrspelande musiker tog kontakt med oss och ville fortsätta där Victor slutat. Men vi tackade nej. 

 

 

Helena Somervalli,

december 2006

 

 

 

 

 

 

 

Victor fick dricka gratis i baren och ville gärna bjuda sina vänner men ville ogärna betala för vännernas drinkar...