"Inne i moln - va' häftigt..."

Den första sommaren i vårt nya hem kom Fredrik som vanligt på sitt fyra veckors sommarbesök och den här gången hade vi bjudit med Kjells dotterson, Niklas, som är lika gammal som Fredrik, och som sedan följde med varje sommar under flera år.

De två kompisarna njöt i fulla drag. De sov under filtar nere i trädgården – tills ödlornas prasslande skrämde in dem. De lekte i bassängen tills huden var blå och skrynklig och tänderna skallrade. I trädgården byggde de var sin liten grill av tegelstenar där de grillade bananer som vi sedan åt som efterrätt med glass.

En tisdag tog vi killarna med upp till Teide. Det var första gången för Niklas men inte för Fredrik. Vi tog vägen västerut via Mascadalen och sedan vidare till den lilla byn Buenavista del Norte där vi stannade för att äta lunch. Vi gick in i första bästa lilla krog och undrade om de hade spansk omelett. Javisst, en sådan kunde de ordna, inga problem. Vi satte oss vid ett bord ute på terrassen. En person från krogen sprang tvärs över gatan och kom strax tillbaka med ägg och potatisar i handen. Kjell och jag tittade på varandra med höjda ögonbryn. Det var service, det! Allt för kunden, vad vi inte har, det skaffar vi. Vi fick vänta länge men så småning-om fick vi vår omelett i en stor stekpanna. Det var den godaste spanska omeletten vi någonsin ätit.

Vi fortsatte till Garachico och vidare till Icod de los Vinos, – där vi naturligtvis stannade för att beundra drakblodsträdet - upp genom Orotava-dalen och vidare till nationalparken, Parque Nacional del Teide, och kratern, Las Cañadas. Solen sken på sydsidan, men norrsidan var inbäddad i moln. Vi körde in i molnen som svepte förbi och omkring oss i fuktiga skyar och både Fredrik och Niklas var hänförda.

”Va häftigt, är vi verkligen inne i ett moln?” undrade Niklas storögt.

Då vi kom högre upp och närmade oss national-parken låg himlen plötsligt klarblå ovanför oss och solen lyste stark. Teide avtecknade sig majestä-tiskt mot det blå.  Molnen syntes som ett oändligt hav av mjuka vita bomullstussar i ravinerna. Niklas var helt fascinerad. Vi blev tvungna att stanna upprepade gånger så han kunde fotografera molnhaven från olika vinklar. Kjell och jag var lika hänförda. Vi tröttnar aldrig på de fantastiska vyerna, det växlande landskapet och stillheten där uppe som är som balsam för själen.

Floran på Tenerife är mycket speciell. Den utgör en sammanfattning av jordens växtliv. Ursprung-ligen transporterades sporer, frön och andra groddar med vind och vatten till öarna från andra delar av världen, slog rot, växte upp och anpassade sig med tiden till det kanariska klimatet och många blev så småningom endemiska. Det förnämsta exemplaret på endemiska växter är kanske drakblodsträdet som i all turist- och annan information framför allt representeras av det tusenåriga trädet, El Drago Milenario. Det råder olika åsikter om åldern.

Tenerife är en miniatyrkontinent med vita sand-stränder, svarta lavastränder, bergssluttningar täckta av skog och grönväxter, karga berg, djupa raviner, blomstrande slätter, ödemark, hav av svart ogästvänlig lava, moderna städer, små bortglömda byar, regn, snö, kyla och, framför allt, det som vi nordbor törstar mest efter, sol och värme.

Jag tror, och hoppas, att alla som har besökt Teide håller med Kjell och mej då vi säger att kratern Las Cañadas och vulkantoppen El Teide är ett område av extraordinär skönhet. De otaliga varma skiftningarna i naturens palett av brunt, gult, rött, terrakotta, ockra, orange, grönt, turkos, grått, svart - och vitt då snön har fallit på Teide - smeker ögonen och själen. Man känner sig väldigt liten i det enorma landskapet, men samtidigt som en del av naturen. Luften är tunn, klar och ren. Temperaturen växlar mellan minus femton grader om vintern och plus trettio grader om sommaren och solbestrålningen är mycket stark.

Kratern Las Cañadas är cirka åttio kilometer i omkrets och inrymmer en mängd olika landskaps-vyer; malpaís, den nästintill skräckinjagande svarta massan bestående av ett hav av rakbladsvassa stenar där inga skor överlever ens en kort promenad och där ingenting växer; den på sina ställen hundratals meter höga krater-väggens taggiga horisontlinje som består av den ena bergsryggen efter den andra som skarpt avtecknar sig mot den intensivt blå himlen; de mjuka kullarna av den finaste senapsgula sand; slätterna och sluttningarna som om våren och sommaren täcks av mattor av blommande ginst, gullregn, olika gräsarter, högresta konformade jättesnokörter, tajinaste, med sina röda eller blå blommor, halvklotsformade buskar av vit prästkrage och några alltmer sällsynta minivioler som gömmer sig bland stenarna. Teides krater, som i en för länge sedan svunnen tid kokade av het lava, har idag en aktningsvärd flora.

Mitt i detta överväldigande landskap reser sig Teidetoppen, imponerande och majestätisk.

Solnedgångarna på Teide är ett flammande färgspel och myriaden av stjärnor på den nattsvarta himlen lyser klarare och större än nere vid kusten. Nätterna vid fullmåne, då vulkan-toppen badar i månens kalla sken, är fulla av mystik. Om vintern, då växterna vilar, gråa och torra, blåser snåla vindar i kratern.

Återresan med Fredik och Niklas, på denna Niklas första Teideresa, gick ner genom den lilla byn Vilaflor, Spaniens högst belägna by. I utkanten av byn stannade vi vid en liten chilensk restaurang, Casa Camilo, där killarna ville äta var sin glass. Kjells och mina ögon sögs till mat-portionerna som bars ut till gästerna; saftiga revbensspjäll och fräscha sallader. Vi hade redan ätit, så vi var inte hungriga, men vi beslöt återvända en annan dag. Det gjorde vi under Fredriks nästa besök. Ägarparets son, Jesús, som var i samma ålder som Fredrik, tog honom med sig och visade honom sin lilla kanin som de sedan lekte med. Det universala kroppsspråket fungerade fint och Fredrik blev stormförtjust i den lilla kaninen. Följande gång Fredrik kom på besök, ett halvår senare, ville han åka till Jesús och busa med kaninen. Jesús kom genast ut och Fredrik bad mej fråga om han fick leka med kaninen.

”Kaninen?” undrade Jesús, ”aj den – den har vi ätit upp för länge sedan”, konstaterade han oberört. Stora tårar trillade utför Fredriks kinder.

En annan tisdag tog vi Fredrik och Niklas till ett ”måste” på Tenerife, Loro Parque, papegojparken i Puerto de la Cruz, där de med stora ögon beundrade sjölejonens, delfinernas och pape-gojornas shower och sedan, väl hemma, tränade in sin egen show vid bassängen; Fredrik var konferencier och Niklas var sjölejon – fast inte riktigt lika smidig och elegant som förebilden.

I slutet av delfinshowen i Loro Parque väljs ett barn ur publiken att sätta sig i en liten båt som dras runt i bassängen av en delfin och då Fredrik första gången besökte parken, under en av våra resor till Tenerife som turister, fick han och en liten flicka den stora äran att sitta i båten och efteråt pussa och klappa delfinerna. Fredrik var stjärnögd då han lycklig lotsades tillbaka till oss.

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 31

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 20

   Kapitel 21

   Kapitel 22

   Kapitel 23

   Kapitel 24

   Kapitel 25

   Kapitel 26

   Kapitel 27

   Kapitel 28

   Kapitel 29

   Kapitel 30

   Kapitel 32

   

 

Helena Somervalli,

november 2006

 

 

 

 

 

Las Cañadas underbara färgspel

 

 

 

 

Fredrik och en söt liten flicka åker båt dragen av en delfin