Ole, en älskad stamgäst

Då ”Pouls Annika" lämnade Teneriffa, lämnade hon ett stort tomrum, inte bara hemma hos oss och i våra hjärtan, utan också i baren där hon hade hjälpt till innan hon reste hem. Kundantalet hade ökat avsevärt, vår mat var populär bland skandinaverna och kvällarna hade blivit allt senare. Therese hade hand om köket och Anette jobbade i baren om kvällarna. Själva jobbade vi nästan dygnet runt. Men vi hade tur igen. Bara någon dag efter att Annika rest ringde telefonen uppe i lägenheten och Therese berättade att en ung dam vid namn Annica befann sig i baren och sökte jobb. Vi intervjuade henne. Svenska, utbildad i restaurangbranschen, rödblond, lite timid och mycket nätt och älsklig.

”Kan du börja i morgon?” frågade Kjell efter en kort pratstund.

”Det går jättebra”, svarade Annica.

Så fick vi en ny Annica, som skulle stanna hos oss i två och ett halvt år ända tills hennes svåra eksem på händerna tvingade henne att sluta med köksarbete. Annica tog över köket och Therese hjälpte till i baren och med serveringen. Annica var en mycket duktig kock, som blev oerhört populär bland personal och gäster. Då gästerna berömde hennes mat strålade hennes ögon som stjärnor och nästa gång bemödade hon sig om att laga maten ännu godare. Hennes berömda hamburgerbiffar växte i omfång tills de nästan inte fick plats på tallriken och kostade så lite att vi blev tvungna att be henne dra ner på storleken för att vi inte skulle gå i konkurs. Hennes såser var gräddiga och mäktiga, men då vi blev varse att hon gjorde av med tolv liter grädde i veckan till sina såser måste vi också varsamt påpeka att såserna kan innehålla annat än bara grädde. 

En som i hög grad uppskattade hennes mat var Ole.

Sommaren 1994, innan Poul råkade illa ut, tog han och Annika hand om baren under två veckor då Kjell och jag reste bort. Då vi kom tillbaka hade Skandi’s fått en ny stamgäst, Ole, som firat sin femtioårsdag i vår bar, mycket väl omhändertagen av Poul och Annika. Han skulle tillbringa ett år på Tenerife, för han led av en svårartad form av multipel skleros och mådde bättre i värmen. Ole hade otroligt varma ögon där den humoristiska glimten alltid fanns, ett synnerligen charmigt brett leende och en bred Löddeköpingedialekt, förutom att han hade ett stort hjärta.

Ole var varje dag vår första gäst och hans ”jobb”, medan vi gjorde baren i ordning, var att öppna och säkra luckorna mot gatsidan, varefter jag betalade honom med ett glas öl. Ole tyckte så mycket om öl att vi döpte honom till Öle. Han var också mycket förtjust i Tenerifes egen söta rom- och honungslikör, Ronmiel, som han nästan alltid avslutade sin middag med och middagen åt han oftast på Skandi’s. Ole körde omkring i en elstol som han gett namnet Bettan och under större delen av året klarade han av att parkera Bettan utanför baren och gå på egna ben in och sätta sig. Ole, med Bettan, var under hela året en oskiljaktig del av Skandi’s och vi blev mycket goda vänner.

Ole älskade att höra Kjell sjunga. Han var naturligtvis inte den enda som gjorde det. Det hände väldigt ofta att gästerna kommenterade att ”Kjell har en fantastisk röst, han är mycket bättre än de flesta av dagens sångstjärnor”.

Ole hade en favoritsång, som han varje kväll bad Kjell spela, ”Last Farewell”, en mjuk, fin ballad, som också jag älskar att höra. Varje gång de första tonerna klingade ut tittade Ole upp, sökte mej med blicken och så lyfte vi både upp högra handens tumme i tyst jubel.

Ole var mycket varmhjärtad och han led med oss då vår italienska trakasserare försökte förstöra kvällarna för oss. Han led också när han såg hur danskan, som erbjudit Annika ett rum, förstörde sig själv. Han brukade köra med sin Bettan tidigt på morgonen till Svenska Kyrkan för att läsa tidningar och på vägen såg han henne ofta sitta på en bänk i eländigt tillstånd, bakfull, smutsig och ovårdad, och tigga pengar. Han gav henne inga pengar men han kunde köpa henne en smörgås eller någon annan matbit.

Oles sjukdom förvärrades under året på Tenerife. Han hade läst om en ny medicin för MS-sjuka som väntades bli revolutionerande, han skaffade fram allt material han kunde hitta och förhörde sig sedan om möjligheten att få vara en av de utvalda som medicinen skulle testas vidare på. Han blev djupt besviken då svaret blev nej – han var för gammal! Under de sista veckorna av sin vistelse i södern behövde han en personlig assistent och kunde inte gå utan hjälp. Hans talförmåga hade också försämrats – men hans goda humör och glimten i ögat var oförändrade. Vi saknade honom djupt efter hemresan till Sverige. Ole hörde till vår vardag och var en av våra allra bästa vänner.

Julen 1994 var Ole en självklar gäst. Våra julaftonsfester ville vi fortsätta fira privat med familjemedlemmar och vänner på besök, men vi bjöd gärna in några speciella stamgäster.

Efter den goda och mycket svenska julmiddagen, som Annica och Therese tillsammans hade lagat, drack vi kaffe avec. Kannan var tom och Kjell bryggde en ny och hällde upp var sin kopp åt Ole och sig själv.

”Det smakar lite konstigt”, sade Kjell fundersamt.

”De e’ okej, de’ går nog ner med Ronmiel”, tyckte Ole på sitt breda mål, log sitt spjuverleende och drack av kaffet och likören. Kjell bryggde ändå en ny kanna och konstaterade att det smakade ännu konstigare. Han slog ut resten av Oles kaffe och hällde upp en ny kopp åt honom.

”Jaaa”, sa Ole sävligt, ”inte vet ja’ om de’ ble’ nå’ bättre, men de’ går nog ner.” Han tog några klunkar till och sköljde ner kaffet med Ronmiel.

Kjell gick in i köket och tittade fundersamt på vattenflaskan han använt till att fylla på kaffebryggaren med. Han blev alldeles stel. Det var inte vatten han tagit utan avkalkningsmedlet som såldes i likadana femlitersplastflaskor som vattnet. Han sköljde ordentligt ur kaffebryggaren och gjorde nytt kaffe. Den här gången smakade det som kaffe ska smaka.

Ole fick till all lycka inga men av avkalkningen. Tyvärr visade den sig inte heller vara en undermedicin mot MS-sjukdomen, som långsamt tärde på hans hälsa.

”Du Kjelle”, sa Ole varje dag därefter med ett varggrin, ”ta’ gärna vatten då du kokar kaffe!”

Flera år senare, då vi sålt baren, gjorde Ole en semesterresa till Tenerife med sin sympatiska fru Britt och vi kunde konstatera att han var sig lik, såg inte äldre ut, hade samma glimt i ögat, samma humor och, tyvärr, samma sjukdom.

 

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 27

 
 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 20

   Kapitel 21

   Kapitel 22

   Kapitel 23

   Kapitel 24

   Kapitel 25

   Kapitel 26

   Kapitel 28

           

 

Helena Somervalli,

november 2006

 

 

 

 

 

 

 

Ole

 

 

 

 

 

Annica