Trevliga och mindre trevliga minnen

Sommaren 1994 var turistmässigt lugn för vår del. ”Våra” turister hade minskat kraftigt i antal och skulle inte återkomma förrän om hösten. De flesta sommarturisterna kom från spanska fastlandet, England, Tyskland, Frankrike och Italien och var inte speciellt intresserade av svensk mat eller rätt blandade cocktails. Tack vare de förra ägarna hade vi ändå en del kunder från Storbritannien.

En dag kom ett engelskt sällskap, två par, in och ville äta. Deras vänner hade rekommenderat Skandi’s goda mat och fina service. Vi var mycket nöjda. Den bästa reklamen är rekommendationer av gäster som belåtna gått sin väg. Sällskapet satte sig vid ett bord intill muren mot havet och vi dukade fram maten. De åt med god aptit, ända tills vi hörde ett utrop: ”My God, what the hell!” Kjell skyndade ut och vad han fick se var inte aptitbefrämjande: en armé av kackerlackor promenerade uppe på muren förbi gästerna.

Kackerlackorna kom från italienarens terrass – jag är övertygad om att han personligen kommen-derade iväg dem åt vårt håll...

Engelsmännen behövde inte betala för sin mat. De kom aldrig mer tillbaka.

En annan gång hade vi besök av stamkunderna Håkan från Sverige och hans tonårige son Anders som tillbringade några månader på Tenerife. De älskade våra stekta svenska korvar med pommes frites och sallad och infann sig ofta för att avnjuta denna gourmetmåltid. En kväll, då solnedgången var som grannast och Håkan och Anders hade satt sig vid ett bord på terrassen för att äta, ropade Anders på mej och jag gick ut.

”Titta vad jag hittade i salladen”, sa han.

Jag tittade och ville sjunka under jorden medan skammens rodnad flammade som solnedgången i ansiktet. I vecket i ett salladsblad låg en halv fluga som fortfarande sprattlade med sina resterande två bakben. Jag hade skurit den itu.

De behövde inte betala för sin mat.

Lyckligtvis tog varken Håkan eller Anders någon större notis om händelsen. ”Ingenting att bry sig om”, konstaterade Håkan lugnt. De fortsatte att besöka oss som om ingenting hänt, men sallads-bladen undergick därefter en mikroskopisk undersökning.

En dag tittade två engelsmän in i baren där Therese och Anette jobbade medan Kjell och jag sysslade med annat. De flirtade med flickorna och berättade att de jobbade på BBC. Tjejerna lockade dem att prova på våra cocktails. De tittade på drinklistan och beslöt sig för ett smakprov. Den första var så god och så vackert dekorerad att de beslöt prova på en till.

”Vi dricker väl oss igenom menyn uppifrån och ner”, tyckte den ena killen.

Efter tretton cocktails var, och många glada skratt, lämnade de baren. En stund senare kom de tillbaka till Skandi’s, där Therese och Anette förvånade spärrade upp sina ögon då de såg dem. Inte nyktra, men på ett väldigt gott humör. De berättade att de hade tagit några öl i en annan bar men Skandi's lockade dem till sig på nytt av någon anledning - kan det ha varit två snygga tjejer? De drack tre cocktails var innan de slutligen gick sin väg. Dagen därpå skulle de flyga tillbaka till England. Vi undrade hur de skulle må.

Vi hade knappt öppnat dagen därpå förrän killarna tittade in genom dörren – fräscha som nyponrosor – inte tillstymmelse till baksmälla eller röda ögon.

”Vi mår strålande, det var nog vitaminerna i frukterna som flickorna dekorerade drinkarna med”, trodde killarna och bad oss hälsa till tjejerna innan de tog en taxi till flygplatsen.

Vi behöll killarnas nota i flera år efteråt som minne. En av dem kom tillbaka ett par år senare med sin fru. Han beställde en öl och blinkade med ena ögat. Vi höll god min.

En annan dag denna första sommar stod Kjell och jag i baren då fyra engelsmän kom in. De satte sig vid ett bord och beställde fyra flaskor Budweiser. På tre timmar konsumerade de fyrtioåtta flaskor, tolv flaskor var. Ett par dagar senare kom fyra walesare som också ville dricka Budweiser och vi berättade roat om engels-männens öldrickande. – Det var oerhört viktigt att inte kalla walesare, irländare och skottar engelsmän.

”Det rekordet ska vi slå!” sa en av killarna. ”Vi kommer i morgon kväll, se till att ni har gott om Budweiser!”

Kjell visste inte om de menade allvar och om han skulle köpa in mera öl än vanligt. Budweiser var inte en ölsort som vi normalt sålde speciellt mycket av.

Kvällen kom och walesarna kom – inte fyra utan nio. De delade upp sig i två lag och tävlade mot varandra. Vi langade öl efter öl efter öl och skrev upp konsumtionen på två notor. Budweiser-flaskorna tog slut och så småningom alla andra ölsorter. Men då hade också tre timmar gått och rekordet hade slagits. Ett av lagen utsågs till vinnare och deltagarna fick i pris var sin Akvavit-snaps. Killarna betalade sina notor och snubblade iväg. En liten stund senare kom två av dem tillbaka och ville ha mera Akvavit. Vi hällde upp snapsarna och funderade på att tillkalla ambulans, men det behövdes inte. De gick sin väg på egna, om än något ostadiga, ben.

128 tomma flaskor öl stod prydligt uppradade utmed murarna på Brunis terrass. Tyvärr hade vi ingen kamera i baren. Det hade vi sällan. Men vi hade en gästbok där många gäster skrev snälla kommentarer eller ritade roliga bilder. Walesarna skröt stolt med sitt rekord i gästboken – såtillvida som man kan tyda deras alkoholackompanjerade kråkfötter.

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 20

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 21

   

 

Helena Somervalli,

november 2006

 

 

 

 

 

Alkoholackompanjerade kråkfötter