Spansk byråkrati

Jag sade upp mej från min anställning på Nokia och Kjell skrev inte på något nytt musikkontrakt med Viking Line.

Vi satte igång att förbereda flytten till ett nytt liv.

År 1993 var Sverige inte medlem i EU och för att få bosätta sig och arbeta i Spanien var varje utlänning utanför EU tvungen att:

– ansöka om visum tidigast 90 dagar före inresedatum

- lämna in sitt giltiga pass

– lämna tre fotografier

– lämna två polisregisterutdrag

– lämna ett utvecklings- och finansieringsprojekt avseende affärsverksamheten

– lämna in handling som styrkte att man hade deponerat USD 100 000 på spansk bank och för varje medföljande familjemedlem ytterligare USD 15 000

 

I början av sommaren sålde vi mitt lilla radhus i Helsingfors och överförde pengarna till vårt nyöppnade bankkonto i Los Cristianos. I Stockholm bodde vi i ett underbart, men högt belånat, hus i skärgården, på Djurö. Vi skrev hyreskontrakt på huset som hyresgästerna hade för avsikt att köpa. Vi fyllde i visumansökan och andra formulär och skrev en liten redogörelse på spanska över vår framtida framgångsrika bar som också skulle sysselsätta kanarisk personal – det tyckte vi lät bra. Vi lämnade våra pass, fotografier, polisregisterutdrag och bankintyget till Spanska Ambassaden, som lovade ringa oss då visumen var klara.

Jag ringde ambassaden efter några veckor och blev då upplyst om att inbetalningen inte var tillräcklig, eftersom vi var två ogifta personer – då blev summan det dubbla. I all hast ringde Kjell prästen i Djurö församling – från sin, enligt dagens mått, antika mobiltelefon modell tegelsten – en fredagseftermiddag och sade att han hade bråttom att gifta sig. Prästen svarade lite konfunderad: ”Om du har så bråttom så är det kanske bäst att du gifter dej civilt.” Men så kom han underfund med att det inte var något bra svar, eftersom han ändå var präst och Kjell tillhörde kyrkan, så han bad att vi skulle infinna oss inkommande tisdag. Då skulle han viga oss.

Den tredje augusti blev vi man och hustru i den lilla vackra kyrkan på Djurö.

Med vigselbeviset i handen åkte vi glada i hågen in till Spanska Ambassaden och presenterade pappret. Den ättikssura svenska damen vi talat med tidigare pressade fram ett krystat ”lycka till” och tog hand om pappret. Vi hörde ingenting från ambassaden, så jag ringde och undrade när vi kunde hämta våra visumförsedda pass. ”Det vet ni väl att i augusti är hela Spanien på semester, så ni får återkomma nästa månad”. I början av september ringde jag på nytt.

”Den spanska immigrationslagen ändrades för tre veckor sedan och ni måste fylla i nya ansöknings-blanketter. Sedan tar det tre månader förrän ni får era visum”, svarade en torr spanjor.

Jag tittade förskräckt på Kjell och upprepade vad tjänstemannen hade sagt. Kjell slängde på luren, tog tag i min hand, drog mig ut till bilen och körde i ilfart de fyra milen till ambassaden. Jag frågade efter våra visum. Spanjoren tittade surt på oss.

”Jag har ju sagt att dom inte är klara förrän om tre månader.” 

Kjells ögon sköt gnistor då han med svårligen tillkämpat lugn röst svarade: ”Vi har sålt allt vi äger och har, vi har sagt upp oss från våra anställningar, vi har ingenstans att bo och alla våra pengar är på Tenerife. Vad i himlens namn tycker du att vi ska göra? Vi har uppfyllt alla era krav, vi har till och med gift oss!”

Spanjoren tittade ordlöst på Kjell medan hans hjärna processade informationen. Sedan letade han fram våra pass, stämplade dem och räckte dem till oss med orden: ”Så här får jag egentligen inte göra.”

Han ville inte lyssna på vårt tack, utan viftade bara iväg oss. Hela besöket tog inte mera än tio minuter.

Det var vår första, men långt ifrån sista, erfarenhet av spansk byråkrati.

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 5

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 6

   

 

Helena Somervalli,

oktober 2006